I det här numret skriver jag ett reportage om den 40-årsjubilerande socialistiska kulturföreningen Folkets bio och de infekterade konflikterna på deras 20-årsjubilerande flaggskepp Zita, som förrförra hösten ledde till att biografen bommades igen mitt framför ögonen på förvånade matinébesökare. Ett minst lika ödesmättat biobråk pågår för närvarande inom Bonnierklanen.
Efter 30 år som Sveriges största biografaktör vill den stora mediekoncernen göra sig av med SF Bio, vilket ifrågasätts av den största ägaren Jeanette Bonnier. Möjligen för att hon är den enda med dokumenterat filmintresse – hon var biträdande producent till dåvarande maken Jörn Donners Män kan inte våldtas år 1978.
Bakgrunden till försäljningen är Bonnierkoncernens misslyckade medieförvärv i USA år 2007. En försäljning av SF Bio skulle innebära ett tillskott på i runda slängar 1 miljard i kassan.
Det finns ett flertal riskkapitalbolag som är intresserade, bland annat Ratos som för två år sedan köpte Finlands största biografkedja Finnkino, som även driver biografer i Baltikum. “Bio är en industri som producerar något som ska struktureras och marknadsföras, så det är inte konstigare än att köpa något annat”, förklarade Ratos dåvarande vd Arne Karlsson förvärvet.
Vad skulle ett ägarbyte betyda för den svenska biografmarknaden? Det är inte säkert att det skulle innebära någon radikal kursändring. Framför allt eftersom SF Bio redan drivs av krasst kommersiella syften. Inte bara manövrerade SF ut den amerikanska biokedjan AMC, som försökte etablera sig i Sverige för drygt tio år sedan, utan anklagas även för att utnytja den brända jordens taktik när de lägger ner en biograf som någon annan vill ta över.
Möjligen skulle en orädd ny ägare våga avstycka SF Bios två kvarvarande biografhistoriska alibin i Stockholm, Park och Skandia, efter att Röda Kvarn blivit köpgalleria. Om den inte kommer fram till att det är bättre att bespara sig kritiken och nöja sig med att omvårda en stabil vinstmaskin.
SF Bio är en dominant som alltför länge har betraktats som en konstant på den svenska biografmarknaden, och av vår kulturminister rentav lovordas som ansvarstagande monopolist. Återstår att se huruvida Lena Adelsohn Liljeroth ändrar uppfattning i den frågan, om ett kulturpolitiskt önsketänkande om en långsiktig ägare som också tar sitt ansvar för filmkonsten inte längre är möjligt.
Film är bäst på biografer som bryr sig om vilka filmer de visar. Trots monopolsituationen på den svenska biografmarknaden finns det gott om biografer som gör just det. Stöd dem.
