Nu talar man om dokumentärens guldålder i Sverige och avser bara publiksiffrorna på reguljära biovisningar. Jag säger som Stefan Jarl gjorde vid ett möte härom veckan om saken: har inte dokumentären alltid haft en guldålder?
Så vitt jag förstår har Palme trots sin stora succé ännu så länge varken lockat större publik än Arne Sucksdorffs Det stora äventyret (1953) eller för den delen Stefan Jarls egen Ett anständigt liv (1979). Oräknat också dokumentärernas långa liv vid singelvisningar med publikmöten och diskussioner.
Den långa guldåldern fortsätter också utomlands.
Special flight (Fernand Melgar, Schweiz)
Vi svenskar vill nog gärna se oss som en smula schweiziska: anständiga och medkännande i behandlingen av papperslösa asylsökande och invandrare. På den sista schweiziska anhalten Frambois strax utanför Genèves stora flygplats interneras en grupp papperslösa invandrare och asylsökande bakom lås och bom i väntan på utvisning. Det är omtänksamt. Det är vänligt. De får ta så många tomater de vill till lunchen. De spelar fotboll. Personalen och handläggarna är civiliserade och noggranna.
Internerna kan bli kvar inlåsta i villan om gärdad av taggtråd och höga stängsel ett par år medan begäran om uppehållstillstånd eller asyl behandlas.
Men deras val är ett ickeval. Antingen att frivilligt resa tillbaka till Kosovo eller Kamerun, till Kongo Kinshasa eller Gambia på det reguljära flyget. Eller också transporteras som nedsövda och fastspända kollin på ett så kallad vol spécial, specialflyg. Flera har dött under sådana transporter.
Många av dem har bott och arbetat i Schweiz i decennier. Om de inte har familj i Schweiz försörjer de stora familjer i sina fattigare ursprungsländer.
Filmen blir inte sämre av att Melgar på www.volspecial.ch följer upp vad som hänt efteråt, när utvisningarna verkställts.
Entrée du personnel (Manuela Frésil, Frankrike)
Efter en turné runt Europas slakterier (Abattoir, 2008) ett visuellt anslående nedslag i en köttindustri i nordvästra Frankrike. Handlar inte första hand om hur synd det är om djuren, utan om människorna. Äta sova dö på franska i ett allt högre arbetstempo: inga andra arbeten står till buds, 23-åringarna sliter ut sig i ensidiga rörelser, facket är marginaliserat – mitt i alltsammans stoltheten över arbetet, de rörande drömmarna – och mardrömmarna.
Work hard, play hard (Carmen Losmann, Tyskland)
Dukumentärer är inte endast känslostark humanism, de kan också vara visuellt tilltalande intellektuella byggen. Som här, där Europas sköna nya värld tar form i beräknande och ”produktionsbefrämjande” arkitektur, konsulternas mumbojumbo, personalutvecklarnas amatörpsykologi och de ensamma tjänstemannahjonens klippdrömmar. Absurt komiskt och djupt deprimerande på en och samma gång.
Till sist ett par fiktionsfilmer som visserligen inte bryter ny mark, men är naggande goda och skulle pryda sin plats i reguljär distribution, särskilt jämfört med allt B och C som drar förbi i rasande takt.
Jag heter Li (Antonio Segre, Italien)
Visades både på den Italienska filmfestivalen och som Lux-nominerad på Stockholms Filmfestival. Själv fick jag åka på festival ända till Montenegro för att se den. Hon är dubbelarbetande kinesisk invandrare som vill återförenas med sin son. Han är snart bortrationaliserad fiskare. De möts i Italiens nordöstra hörn, långt bort från den romantiserade Italien-bilden. De blir vänner. Blir inte sämre av att kroatiske Rade Serbedzija, känd från rader av biroller i Hollywood spelar den gamle fiskaren full av ömhet och nyanser.
Disconnect (Henry Alex Rubin, USA)
Välskriven (Andrew Stern) independentfilm om det bedrägliga livet på nätet sammanvävt av tre olika berättelser. Lika roligt att se en utmärkt och knappt igenkännbar Alexander Skarsgård som känslostympad far som just förlorat sin son och spelat bort familjetillgångarna på nätpoker, lika trist är det att se Michael Nyqvist i en torftig roll som eventuell förövare. Men han är å andra sidan bara med en kort stund. Independent som ny och bättre mainstream…
