Rushprint, vår pressgranne i väst, har upptäckt “et nytt ubehag” i norsk film. I trendspaningen ingår bland annat Eva Sørhaugs 90 minuter, som visas i huvudtävlingen på Stockholms filmfestival. Och det är inte svårt att bli illa berörd av filmen som mellan bilder på suddiga folkmassor zoomar in på tre parallella historier om mäns våld mot kvinnor.
90 minuter för tankarna till Jesper Ganslands Apan från 2009. Det är samma knappa bakgrundsinformation, både vad gäller huvudpersonerna och själva handlingen, och publiken dumpas direkt i händelseförloppet. Vi vet inte om vi kommer in före eller efter katastrofen men får möta inte bara en utan tre män med anspända ansikten. Snart förstår vi att det har brustit för dem och att de redan har klivit över gränsen.
Sørhaug har inte gjort någon psykologisk film i bemärkelsen att hon försöker förstå orsakerna till männens handlingar, utan litar på publikens förförståelse om en mansroll som går ut på att behålla kontrollen, och filmen är istället en skildring inifrån ett desperat tillstånd. Många av scenerna utspelar sig i det bedrägligt vardagstrygga köket och fönster är ett återkommande symboliskt motiv i de tre porträtten av män som inte finner någon utväg.
Det gör 90 minuter till en klaustrofobisk upplevelse, men inte helt övertygande film. Den saknar exempelvis Apans nerviga närgångenhet och låter lite väl enkelt löpa linan ut till sin tragiska ända.
Så här ser verkligheten ut, verkar Sørhaug vilja insistera. Det finns inte alltid lyckliga slut. Och vi kan inte låta det pågå en minut till. Det har hon rätt i. Därför är 90 minuter en skoningslös påminnelse om en pågående tragedi, men stannar också vid att vara det.
