Den multibegåvade Sarah Polley står för ett av festivalens hittills starkaste bidrag med sin självbiografiska Stories we tell.
Genom att samla hela sin släkt framför kameran vill hon ta veta allas versioner av hennes 33-åriga liv. Framför allt turerna kring hennes mor som gick bort i cancer när Sarah bara var elva år gammal. Alla har sina egna hågkomster och minnesbilder. Filmen tar hela tiden oväntade vägar och avslöjanden som regissören inte ens själv har kontroll över. Pappan läser in berättarrösten från en studio medan dottern bevakar i rummet bredvid.
Polley tar sig också friheten att uppfinningsrikt manipulera oss åskådare genom nyinspelade Super 8-filmer för att åskådliggöra det som berättas. Lika delar detektivarbete av allas versioner som en tro på familjeöverlevnad oavsett uppgångar och fall blir den sköra och känslosamma kärnan.
Stories we tell är en intelligent, rörande och nyskapande variant av ett metaberättande där linjen mellan dokumentär och spelfilm suddas ut. Möjligen den mest genomträngande dokumentären från Kanada sedan Guy Maddins mästerliga My Winnipeg från 2007.
