På fyra filmer har mexikanska Carlos Reygadas befäst positionen som av nutidens mest intressanta filmkonstnärer.
Senaste Post tenebras lux (fritt översatt – ”Ljus efter mörkret”) är en drömsk familjehistoria där fantasi, rädsla, mardrömmar och samsas. Filmaren använder sina egna barn i filmen, sina egna hundar, döper modern till sin egen frus namn Natalia och bor i samma gränslöst vackra bergsregion som filmen mestadels utspelar sig i. Vi får följa deras tillkortakommanden, mardrömmar och livspussel. Men också deras harmoniska familjeliv.
För få vågar förflytta gränserna för hur film faktiskt kan användas som en sublim konstform. Han kräver inte att allt ska förstås (alla som förstår allt av Joyce Ulysses räcker upp en hand?) och ha en explicit förklaring. Du kan nöjsamt klia dig i huvudet efter filmen och fundera vad en animerad rödlysande djävulsgestalt, en man som tar sitt liv genom att rycka loss sitt huvud, en match mellan två brittiska rugbylag och en bastuorgie med rum döpta efter filosofer och konstnärer har gemensamt. Låter det som David Lynch och Apichatpong Weerasethakul på kollisionskurs? Det är det. Och mycket mer.
Förra filmen Stellet licht från 2007 är en av senare års vackraste filmskapelser. Det blir lätt att slänga sig med floskler som visuell poesi, ett säreget filmspråk och Tarkovskij-efterföljare. Reygadas är allt det här. Hatten av för det.
