Med tanke på att Stockholms Filmfestival i år har temat makt – vilket torde implicera något slags sociopolitisk medvetenhet från arrangörernas håll – är det tämligen förbryllande att en film som Ciarán Foys Citadel visas utan kommentar. Som en fascistisk fantasi förklädd till skräckfilm, avhumaniserar den bokstavligen en underprivilegierad samhällsklass samtidigt som den bjuder på sin alldeles egen slutgiltiga lösning på förortsfrågan.
I ett förfallet höghus någonstans i Storbritannien får Tommy se hur hans gravida flickvän huggs ihjäl av ett gäng förortsbarn. Den unge mannen lämnas ensam med en nyfödd dotter och en nyförvärvad torgskräck – övertygad om att gänget är ute efter dottern med. Vad som först tycks vara en paranoid vanföreställning bekräftas snart av kvarterets präst: barnen som bor i det hotfulla höghuset är av ett rovlystet slag. Som de våldsamma, drogmissbrukande små demoner de är, kan de lukta sig till skräcken hos hyggliga människor – inget kan stoppa dem när de väl gett sig ut för att röva bort hälsosamma barn och förvandla dem till sin egen sort.
”De är en cancer”, förklarar prästen. ”Att skära ut dem är det mest barmhärtiga du kan göra.” En till synes smittsam cancer, så när Tommys dotter förs bort till demonernas drognäste tvekar han knappast att hjälpa till med att fullfölja prästens plan. Och vad är då Citadels lösning på de sociala problem den representerar? Gas, såklart. Tommy återvänder till höghuset, räddar sin dotter innan hon har hunnit förvandlas, fyller byggnaden med gas och spränger de bitska demonbebisarna och deras äldre syskon i bitar.
Det är svårt att säga huruvida denna film grundar sig i en fullkomlig brist på historisk och sociopolitisk medvetenhet, eller om den medvetet lånar sin retorik från fascistisk propaganda. I vilket fall som helst har filmskaparen varit smart nog att göra alla förortsungar vita. På så sätt kan han gardera sig mot eventuella anklagelser om rasism när han sätter igång med att demonisera och pulverisera en underprivilegierad samhällsklass.
