”Det känns som att gå omkring i en gisten filmkuliss, man väntar sig att någonting när som helst ska svaja till och braka ihop.”
När kulturjournalisten Dan Jönsson i boken Ingenmansland beskriver den skånska småstaden Bjuv väljer han filmkulissen som metafor. Jönsson reser genom den svenska landsbygden i ett försök att upptäcka hur “Sveriges baksida” har påverkats av en skenande kapitalism. Han hittar tomma gator, tomma plånböcker och tomma människor. Och allt är lite som på film. För det är inte bara Bjuv som Dan Jönsson beskriver med liknelser från filmvärlden.
Också Grängesberg liknar han vid en filmkuliss – gruvorten påminner honom om Andrej Tarkovskijs Stalker. Fredrika får honom att tänka på en “gammal katastroffilm”, varuhuset i Ullared om en “gammal film från femtiotalet”. Haparanda ger honom en känsla av en film om framtiden där “en epidemi har slagit ut den moderna civilisationen” och det kusliga Säffle påminner om hans ungdoms amerikanska skräckfilmer. När invånarna i Ånge samtalar lägger Jönsson märke till att det “låter som att de citerar filmrepliker” och i Urshult får han “en hastig vision av en ironisk, sadistisk reklamfilm där kameran panorerar längs de tomma bygatorna och zoomar in de nollställda dagdrivarna och deras vilsna, tomma blickar”.
En enig kritikerkår sågade Ingenmansland för det fördomsfulla och nedlåtande perspektivet på landsbygden. Men varför påminner “Fulsverige” – som Dan Jönsson betecknar det mesta som ligger utanför Stockholms innerstad – hela tiden författaren om olika filmer?
Eftersom det är relativt få som är personligt bekanta med Sveriges alla skrymslen och vrår så är det mediebilder som formar våra föreställningar om olika platser. Och inget massmedium är så väl lämpat för att prägla vår föreställningsvärld som de rörliga bilderna. Alla som kommer till New York första gången säger samma sak: det känns som att jag varit här förut, jag har gått bland skyskraporna på trottoarerna i så många filmer.
Saken är bara den att Bjuv inte är någon filmkuliss. Långt ifrån. Den enda filmen som någonsin spelats in i den skånska småstaden är Börje Larssons putslustiga komedi Lärarinna på vift från 1941. Tills nu.
– Bjuv var den ort i Sverige där Sverigedemokraterna fick allra mest stöd i det senaste valet, så det var lite spännande att spela in där, eftersom huvudpersonen är muslim och från Balkan. Men vi blev väldigt väl mottagna.
Om ett par veckor ska Gabriela Pichler åka till filmfestivalen i Venedig med sin långfilmsdebut Äta sova dö, som hon spelade in på landsbygden i nordvästra Skåne. Efter 70 år i filmindustriell skugga kunde Bjuvborna åter se ett filmteam på gatorna.
– Folk ställde upp och gjorde filmen bättre. Jag tror vi förenades i berättelsen om en industriort där arbetarna varslas och blir av med sina jobb. Man går till Arbetsförmedlingen och träffar någon som utger sig för att vara jobbcoach och säger åt en vad man ska göra i livet.
Äta sova dö handlar om en tjugoårig tjej som blir av med sitt fabriksjobb, men inte vill flytta från sin skånska hemby. Gabriela Pichler bor idag i Göteborg, men är själv uppvuxen i nordvästra Skåne.
– Jag flyttade till Örkelljunga från Flemingsberg när jag var åtta. Den traditionella bilden av Skåne, som bland annat spridits i Edvard Perssons filmer, är motsatsen till det Skåne jag växte upp i. Ofta är det Österlen eller annan vacker natur med rapsfält som vajar i vinden. Den bördiga jorden och den nöjda bonden. Det är medelklassens bild av Skåne. Det är de som har sommarhus på Österlen som har företräde att beskriva Sverige i film och andra medier.
Som ung kände Pichler att hon inte kunde identifiera sig med den tillrättalagda bilden av Skåne som fanns i svenska filmer.
– Där jag växte upp är det liksom skog. Jag har sett bruksorterna och industrierna. Jag tyckte folk pratade så konstigt i svenska filmer, på ett sätt som inte var naturligt i min familj. Min familjs problem och konflikter speglades inte i filmerna. När jag såg dem kändes det onormalt att inte resa iväg på semester på somrarna. Jag tyckte också att det var väldigt märkligt att man aldrig såg invandrare på landsbygden i Skåne. Det är en skev bild. Den är inte i synk med verkligheten.
I Ingenmansland beskriver Dan Jönsson hur den globaliserade kapitalismen skoningslöst kan ta sin osynliga hand från orter vars produktion blir överflödig i den globala ekonomin. Plötsligt stängs gruvan i Grängesberg. Vips så står butikslokalerna tomma mitt i Fredrika. Gabriela Pichler beskriver nordvästskåne på ett liknande sätt. De industriella glansdagarna har passerat. Pappersbruket i Klippan och kolgruvan i Åstorp är nedlagda.
Men ända sedan pionjärbolaget Svenska biografteatern (idag SF) flyttade från Kristianstad till Stockholm 1911 har den ojämlika relationen mellan stad och glesbygd skapat geografiska spänningar i svensk film. Den svenska stumfilmen må vara berömd för sina intagande skildringar av nordisk vildmark, men filmbolagen koncentrerades snabbt till Stockholm.
På 40-talet var Sveriges lantbruksförbund så trötta på de filmande stadsbornas fördomsfulla bilder av livet på landet att de köpte in sig i filmbolaget Nordisk tonefilm för att “medverka till framställning av bättre spelfilmer, som beröra jordbrukets och landsbygdens intressen”. Satsningen resulterade bland annat i en landsbygdsvänlig putsning av manuskriptet till Arne Mattssons sommarklassiker Hon dansade en sommar, men bondekooperationens ägande i svensk filmindustri avvecklades på 60-talet. Istället blev det EU som satte punkt för centraliseringen. Efter EU-inträdet 1995 gav unionens regionpolitiska strukturfonder möjlighet för nya aktörer som Film i väst och Filmpool nord att bli betydande maktfaktorer i den svenska filmekonomin. Gamla industriorter med vikande ekonomier skulle bli kulturindustriella hubbar. Snart promenerade Nicole Kidman bland de bedagade bilfabrikerna i Trollhättan.
Men maktförskjutningen till trots – de flesta regissörer, producenter och manusförfattare har inte lämnat Stockholm och Göteborg för Trollhättan och Luleå. I regel är det också storstadsbor som med stöd av regionala filmmiljoner berättar om en landsbygd de antingen lämnat bakom sig eller bara besökt.
Men där Dan Jönssons kaffe latte-filtrerade utifrånblick på glesbygden väckte raseri hos landsortspressens samlade kritiker skapar filmindustrins skildringar av landsbygden ofta mer komplexa och motsägelsefulla reaktioner. Kritik av stereotyper kombineras med stolthet över att den egna trakten uppmärksammas och “sätts på kartan”.
Ingenstans uppskattades Jägarna 2 så mycket som på inspelningsorten Överkalix.
Filmpool nord gick in med fyra miljoner kronor i filmen, och 70 procent av Överkalixborna såg filmen redan första veckan trots att regissören Kjell Sundvall – uppvuxen i norrbottniska Älvsbyn och boende i Stockholm – målar upp deras hembygd som ett laglöst vilda västernpatriarkat som kraftfullt kontrasteras mot civilisationen i huvudstaden. Den Luleå-baserade kritikern Mariana Vnuk kallade filmen en “lysande kriminalhistoria” och delade ut fyra plus.
***
Regionaliseringen har inte saknat kritiker. I Stockholm har filmarbetare knorrat över att okvalificerade landsbygdsbor får jobb med sitt postnummer som utslagsgivande merit och i tidningarna raljeras det regelbundet över hur Trollhättans och Luleås omgivningar ständigt omförpackas till olika generiska småstäder utan namn. När Kjell-Åke Andersson porträtterade den påhittade, norrbottniska (tre miljoner från Filmpool nord) småstaden Borgunda förra hösten ringade själva filmtiteln in var många upplever att de senaste decenniernas svenska filmer har utspelat sig: Någon annanstans i Sverige.
Men hur är det egentligen? Har Dan Jönssons kulissupplevelser någon stödjepunkt i statistiken? Och har varumärkesarkitekterna bakom “The Capital of Scandinavia” en poäng när de suckar över att anonyma korvkiosker stulit värdefull exponeringstid för huvudstaden? Nja.
För att tydliggöra vilka delar av Sverige som faktiskt syns på filmduken har FLM gjort en sammanställning över var 10-talets svenska spelfilmer utspelar sig. Vår undersökning visar att Stockholm trots regionalisering och naturkärlek är ohotad som filmstaden nummer ett och starkt överrepresenterad i den svenska filmen. Tack vare Filmpool nord är också Norrbotten starkt överrepresenterat. Nio procent av filmerna utspelar sig i ett landskap där två procent av befolkningen bor. Också Göteborg är något överrepresenterat.
Däremot är det omöjligt för invånarna i folkrika landskap som Dalarna och Östergötland att se sin omgivning speglad på biograferna. De har över huvud taget inte förekommit i svensk spelfilm på 10-talet.
Starkt underrepresenterat är också Malmö – under de tre senaste åren har bara Othman Karims För kärleken utspelat sig i rikets tredje största stad. Det är lite pikant att den svenska stad vars mediebild varit mest omdebatterad de senaste åren knappt skymtar på vita duken. Delvis beror det nog på att resursstarka Film i Skånes verksamhet inte är koncentrerad till Malmö. Film i Skåne har istället huvudkontor och inspelningsstudio i Ystad, som faktiskt förekommer oftare på film än regionens centralort (tänk Wallander).
Med undantag för relationsdramat Kyss mig har det däremot inte varit den välmående borgerligheten på landsbygden som porträtterats i Skåneskildringarna. Precis som i Äta sova dö tar Odjuret och Svinalängorna sikte på sociala problem långt från det borgerliga sommargemytet kring Kivik.
Pia Lundberg, chef för Svenska filminstitutets utlandsavdelning, hade bara delvis rätt när hon i DN förklarade det internationella intresset för Äta sova dö med att konstatera att “Gabriela Pichler visar en del av Sverige som vi sällan ser. Här är vi i en liten tråkig svensk småstad, där huvudpersonen står och packar sallad på en fabrik.” Även om Bjuv förvisso befunnit sig bortom filmindustrins strålkastarsken i många år är svenska småstäder faktiskt ingen bristvara i svensk film.
***
Frågan är vad vi tycker oss se i småstäderna. När Dan Jönsson går omkring bland gruvnäringens reliker i Bjuv gör han det som en urban arkeolog. Han ser bekymrat på gamla kolvagnar, luftpumpar och nöjespalats som inte längre används. “Var är alla bilar, alla människor?” frågar han sig under sin vandring. Svaret? “De är någon annanstans.”
Antagligen är de inte ens någon annanstans i Sverige. Den sista av kolgruvorna som tidigare var navet i Bjuvs ekonomi slogs ut av den internationella konkurrensen i början av 80-talet. Då var storhetstiden sedan länge förbi. Också Gabriela Pichler intresserar sig för hur ett samhälle påverkas av att pengaströmmarna börjar ta andra vägar.
– Det är väldigt rörande att se spåren från den tiden tycker jag. Det finns så mycket som påminner om de gamla glansdagarna. Livet fortsätter, men det finns något slags sorg i sådana här kommuner där så många haft arbetet som stolthet. Det var det jag gick igång på inför Äta sova dö.
Precis som Dan Jönsson vill Gabriela Pichler alltså skildra det. Sverige som har hamnat i den globala kapitalismens bakvatten, där välfärdsstaten inte längre kan täcka upp. Det går ju inte att bygga filmstudior för regionpolitiska medel i alla övergivna industrilokaler. Men om Jönsson kritiserats hårt för att han inte sett människorna för alla Marxböcker, poängterar Pichler vikten av att göra inkännande skildringar av miljön och lokalbefolkningen.
– Jag spelade in på min egen bakgård, och ville att skådespelarna också skulle ha rört sig i de här skånska arbetarklassmiljöerna. För mig var det viktigt att skildra de människor som jag växte upp med. Jag bad till exempel min mamma och hennes gamla jobbarkompis från fabriken att vara med i filmen. Först tyckte mamma att det var onödigt att hon skulle vara med, det är ofta första instinkten folk får när man ber dem stå framför kameran.
Gabriela Pichler har upplevt att det kan finnas en fientlighet mot film- och annan medieproduktion på den skånska landsbygden.
– Jag tror att vissa filmare har förstört mycket. Efter att de har gjort sina filmer vill inte folk att man ska komma och filma för man har märkt att det bara blir skit av allting ändå. Men jag har märkt att om man bara kommer med ärliga och goda intentioner når man förståelse till slut.
Gabriela Pichler
Född 1980 i Huddinge
Filmregissör utbildad på Filmhögskolan i Göteborg.
Mottog år 2010 Bo Widerberg-stipendiet samt en guldbagge för kortfilmen Skrapsår.
Uppväxt i Örkelljunga.
Aktuell med långfilmsdebuten Äta sova dö som har biopremiär 5 oktober.
Skådeplatser 2010-2012
STOCKHOLM
Snabba cash
Bella & Real – The Movie
Änglavakt
Kommissarie Späck
Beck – levande begravd
Bröderna Karlsson
7X – lika barn leka bäst
Puss
Tusen gånger starkare
Himlen är oskyldigt blå
Cornelis
Fyra år till
Sound of Noise
Hotell Gyllene Knorren – filmen
Kyss mig
Stockholm Östra
Hamilton – I nationens intresse
Katinkas kalas
Shoo bre
Nobels testamente
Mörkt vatten
Cockpit
Snabba cash II
Hamilton – men inte om det gäller
din dotter
Pojktanten
GÖTEBORG
Sebbe
Tusen och en natt
Apflickorna
Happy End
Till det som är vackert
Play
Simon och ekarna
Jävla pojkar
Isolerad
NORBOTTEN
Between 2 Fires
Jag saknar dig
Jägarna 2
En enkel till Antibes
Isdraken
Någon annanstans i Sverige
SKÅNE
Svinalängorna
Odjuret
Kyss mig
Avalon
Äta sova dö
För kärleken
VÄRMLAND
Du sköna
Gränsen
Framtidens melodi
VÄSTRA GÖTALAND
Farsan
Änglagård – tredje gången gillt
Tysta leken
HÄLSINGLAND
Småstadsliv 3
Småstadsliv firar jul
Hur många lingon finns det i världen
ÅNGERMANLAND
I rymden finns inga känslor
SMÅLAND
Åsa-Nisse – wälkom to Knohult
GOTLAND
Inte ens det förflutna
UPPLAND
Klara
SÖDERMANLAND
Svensson Svensson … i nöd & lust
JÄMTLAND
Psalm 21
HALLAND
Kvarteret Skatan reser till Laholm
BLEKINGE
Försvunnen
PERU
Gringa
MONGOLIET
Örnjägarens son
TAIWAN
Miss Kicki
THAILAND
En gång i Phuket
SYDAFRIKA
Sean Banan – Inuti Seanfrika
NORGE
En fiende att dö för
USA
Framily
Eftersom många filmer utspelar sig på en fiktiv eller icke namngiven ort har vi tagit oss vissa friheter i landskapsbestämningen av filmerna, bland annat utifrån inspelningsplats.
