Slottsbiografen i Uppsala har inte bara säkrat sin plats i filmhistorien genom en skyltcameo i The girl with the dragon tattoo (där Drottninggatan dock förflyttats till fiktiva Hedestad) utan är även känd som Ingmar Bergmans barndomsbio. Men den utsökt ornamenterade salongen är ett verkligt kulturminnesmärke i egen rätt – om två år fyller den hundra. Sätena är uppfordrande hårda, men att sitta bekvämt leder å andra sidan till borgerliga tankar enligt Göran Greider.
Och på dem har jag suttit åtskilliga timmar i veckan och juryjobbat i den internationella tävlingen på Uppsala kortfilmsfestival. Det är en fin festival med 31 år på nacken som inte minst har en mycket stark svensk tävlingssektion, som jag tyvärr inte hann ta del av under min vistelse.
Det föredömligt brokiga internationella programmet har något för alla och en hel del som inte var något för mig. Bland de totalt 75 tävlande filmerna fanns åtminstone en dryg handfull som utmärkte sig. I slutändan var vi också ganska eniga om vinnarvalen både till Grand prix (House party, Adrian Sitaru) och Ingmar Bergman-priset (Rafa, João Salaviza). Uppenbarligen var vi även eniga med jurygrupper på andra filmfestivaler runtom i världen, eftersom den rumänske regissören Adrian Sitaru är en van festivalvinnare och Rafa tidigare i år prisades som bästa kortfilm i Berlin.
House party skapar vardaglig dramatik med hetlevrat humör och skildrar sviterna av en hemmafest. Med perfekt rytmkänsla för dialog eskalerar den till ett närmast tungotalande crescendo i ett rumänskt hyreshus. Rafa är ett mer dröjande drama som fångar den allvarsamma tystnaden hos en ung pojke på ensamt uppdrag i dagens Lissabon.
Gillade även den norska filmen Prematur av Gunhild Enger, som fick ett hedersomnämnande, om en accelererande obekväm bilfärd. Var dock ensam i juryn om att fatta tycke för det israeliska sorgedramat Last calls, om 21-åriga Tal som en dag hittar sin döda systers mobiltelefon. Festivalens smartaste filmidé enligt mig.
