“Om du ska hålla på att torka tårar, får du använda skyddshandskar.” En sjuksköterska tillrättavisar en kollega som inte tänker på smittorisken utan agerar på medkänsla när en ung man håller på att förgås i plågor och dödsångest.
Öppningscenen i Torka aldrig tårar utan handskar visar både på sjukvårdens valhänthet och samhällets skräck inför det mystiska virus som drabbade homosexuella män under 80-talet. Som en grym ironi kort tid efter Socialstyrelsens friskförklaring av dem.
Igår sändes det första avsnittet av SVT:s dramatisering av Jonas Gardells samtidshistoriska berättargärnning, som också är en romansvit under utgivning, och jag har gästrecenserat miniserien på Expressens kultursida.
I tre avsnitt berättas den dödsdömda kärlekshistorien mellan två unga män. En av dem kommer från mörkaste Värmland, den andre har levt isolerad i sin Jehovas vittnen-församling. Torka aldrig tårar är en välgjord melodram, med trovärdiga tidsmarkörer och en hel del galghumor, framför allt genom Simon J Bergers skickligt manierade Paul.
Som jag skriver i min Expressen-text utgör Torka aldrig tårar tillsammans med Call girl i höst ett motgift till den folkhemsnostalgi som dokumentären om Palme genererat. Samtliga är exempel på att vi numera vågar oss på vår närhistoria. Kanske kan även Måns Månssons Hassel – Privatspanarna räknas till den skaran.
Så vilken affär, härva eller bortglömd tragedi blir föremål för upplysande drama härnäst? Jag håller tummarna för en filmatisering av Gellert Tamas De apatiska.
