Har ägnat den senaste veckan åt tjänstgöring i Fipresci-juryn på filmfestivalen i Montreal: Festival des films du monde. Eller World film festival, som den heter på engelska. För allt måste vara tvåspråkigt här.
Presentatörerna tar allting två gånger, en gång på franska och en på engelska, och översätter filmskaparnas introduktioner kors och tvärs. Huvudsponsorns reklamsnutt visas alltid först på franska, sen på engelska. På vissa biografer finns extra elektroniska undertexter nedanför duken.
Montreal lever upp till sitt rykte som mångkulturell metropol, men i lokalvalet nästa vecka har separatisterna i Parti Québécois en stor chans att ta hem segern. En kolumnist i tidningen skriver att det första omvärlden i sådana fall kommer att märka på provinsens nästa ledare, Pauline Marois, är hennes taskiga engelska.
Dessvärre är inte Montreal längre förstahandsvalet ens för de franskkanadensiska filmarna. Med tanke på att festivalen numera är festivalen nummer två i Kanada kunde man önskat att tajmingen varit bättre – efter avslutningsceremonin i Montreal på måndag dröjer bara tre dagar till Torontos filmfestival drar igång. Det betyder att de mest framstående lokala regissörerna att spara sina filmer till dess. Ett undantag är Claude Gagnon vars Karakara ingår i tävlingssektionen i Montreal. Den fick också fler applåder än någon annan film jag varit på. Ett annat undantag är den välriggade men tv-mässiga Montrealfilmen Boucherie halal, om en slakteributik som blir skådeplats för dragkampen mellan integration och radikalisering.
Tidsmässigt överlappar Montreals filmfestival olyckligt nog även med Venedigs och har därför hamnat lite vid sidan av det stora festivalrejset, där hårdsatsande städer konkurrerar om prestigefyllda auteurpremiärer. I ett försök att vända situationen till sin fördel satsar Montreal istället bland annat brett på debutregissörer från hela världen. Samt har ett nära samarbete med den kinesiska filmindustrin – China film business week äger rum under festivalen.
Kanske förklarar det den festivalatypiska öppningsfilmen, en kinesisk krokodilkomedi som påminner om en mashup mellan Jurassic park och Rädda Willy med självparodiska inslag.
Million dollar crocodile kan betraktas som ett korrektiv till ett slags kritik som ofta riktas mot filmfestivaler. Nämligen att de i sina diverse fokussatsningar på så kallad världsfilm från olika territorier ger en skev bild av det lokala utbudet. Det är ju inte nödvändigtvis filmerna som ses i hemlandet som exporteras för utländskt påseende. Festivalmarknaden har rentav gett upphov till ”festivalfilmen”, en film som endast visas på festivaler runtom i världen men varken får lokal eller internationell premiär.
Det gör hur som helst inte Million dollar crocodile till en mindre usel film. Precis som de två kinesiska tävlingsfilmer jag sett här, den sentimentala Latitude 52 om kinesisk-rysk förbrödning och den sentimentala Wings om funktionshindrat utanförskap i storstaden. Lika dåliga har för övrigt de amerikanska tävlingsfilmerna varit, improvisationsdramakomedin Close quarters och regissörslegenden Two Jacks.
Högst genomsnittlig kvalitetsnivå håller istället filmerna från Tyskland: summa summarum tre solida psykologiska dramer ingår i huvudtävlingen. The weekend handlar om en RAF-medlem som släpps ut ur fängelset och konfronteras med sina förborgerligade före detta vapenbröder, Invasion skildrar en rik änkling vars gästfrihet till avlägsna släktingar snart övergår i husockupation och bondedramat Closed season behandlar tyska skuldkänslor från andra världskriget.
Ja, många filmer om andra världskriget blir det. Utöver Closed season äcen bland annat den polska Manhunt och italienska Apartment in Athens. Nu ska jag se festivalens svenska bidrag till genren: Jan Troells biografi Dom över död man, om den stridbare tidningsmannen Torgny Segerstedt. Återkommer till den och ett par höjdpunkter i nästa rapport.
