Äntligen!
Faktum är att Berlinfestivalen blev först med att redan för fyra år sen hedra Rosi med retrospektiv och karriärspris.
Ingen blir profet i sitt eget hemland, sägs det ju…
Rosi är fast förankrad i Syditalien. Han skildrar maffians makt, fattigdomens plågor, politisk korruption med stark humanistisk kraft och psykologiskt skarpsinne.
Den som en gång sett exempelvis Kristus stannade i Eboli efter Carlo Levys självbiografi om sin tid som läkare i exil under fascismen glömmer den inte.
Det är märkligt att så få av Rosis filmer finns tillgängliga på dvd. Söker man så hittar man en del lite här och där, andra inte alls.
En utgåva i Tyskland av Krönika om ett förebådat dödsfall.
En i Frankrike av Carmen.
En i Italien av Glöm Palermo. Operafilmatiseringen av Carmen, Salvatore Giuliano och tjurfäktningsfilmen Sanningens ögonblick finns i engelska utgåvor.
Som svensktextad dvd hittar man så vitt jag vet knappast en enda av hans 20 filmer.
I Venedig visas Fallet Mattei som fick Guldpalmen i Cannes 1972 i splitter ny restaurerad form. Det är fortfarande ett av flaggskeppen i den italienska politiska filmen.
Rosis favorit Gian Maria Volonté – vilken lysande skådespelare han var! – spelar Enrico Mattei, som efter kriget blev chef för Agip, det statliga oljebolaget som föddes under fascismen. Mattei utmanade de sju systrarnas, världens stora oljebolag, om makten över inte bara Italiens utan också Nordafrikas och Mellanösterns naturtillgångar på gas och olja,
Flygolyckan 1962 då Mattei miste livet under en inflygning till Milano betraktas som sabotage av de mäktiga intressen han utmanade.
I en av filmens starkaste scener lovar han att rikedomarna i den gas som fanns på Sicilien också skulle stanna på Sicilien.
Men före filmen först en Martin Scorsese som talar i storbildsformat om Rosis stora betydelse. Ett rörande tacktelegram från hans jämnårige studiekamrat på universitetet i Neapel, Italiens president Giorgio Napolitano.
Och så ett tacktal från Rosi själv, som utmynnar i att film inte bara ska locka fram känslor, ”jag är själv en mycket känslosam människa” utan också måste ha ett innehåll som betraktar människorna som likvärdiga medborgare, ’cittadini’. Idag, säger han, när det är svårt i Italien att vara medborgare, är det viktigare än någonsin.
Han uttrycker sin tillfredsställelse över att en nylig komplett retrospektiv i New York bar rubriken ’Citizen Rosi’.
Medborgare Rosi.
I oktober visar Cinemateket en serie Rosi-filmer: Fallet Mattei, Sanningens ögonblick, Salvatore Giuliano – banditen, Ingen mans land och Kristus stannade i Eboli.
