Riksgropen har flyttat lite norröver. Den giftbemängda jorden som förra året täcktes med röd plast har belagts med cement. Förra året skulle Venedigs nya filmpalats ha stått klart för att fira Italiens 150 år. Redan flera år tidigare skrattade bara de italienska vännerna åt förhoppningarna och frågade mig ”Har du några barnbarn?”.

Det nya palatset kommer om det följer ritningarna blir en rymdskeppslysande skapelse i glas och betong med ansiktet mot Adriatiska havet.

Tveksamt om det kommer att klä den bedagade badön som i år firar åttio år sen den allra första festivalen.

Det gör man med en fantastisk serie nyrestaurerade filmer som lätt styr om blicken för en besökare från det senaste senaste.

Som till Michael Ciminos Heaven’s gate. Jag gråter igen åt många av de storslagna scenerna som avstampen i den virvlande valsen under examensdagen i Harvard eller rullskridskodansen i själva Heaven’s gate, ladan för folkliga nöjen.

Likaså åt intimiteten och närheten mellan denna Jules och Jim-trio i västernmiljö: unga Kris Kristofferson och Christopher Walken i kamp om Isabelle Hupperts Ella. Hon som lik en ung Zorn-kulla kliver ur det glittrande vattnet, i impressionistiskt ljus.

Och förstås åt själva den våldsamma kärnan: det mytomspunna Johnson County War 1892, då de stora ranchägarna lejde yrkesmördare för att fördriva de fattiga och små invandrade bosättarna.

I Venedig ska Michael Cimino få pris. Han är liten och späd. Håret är punkspretigt och rött. Solglasögonen stora – priset sponsras av ett italienskt glasögonföretag. Han går upp på scenen lätt stödd på en käpp.

Det är svårt att föreställa sig att denne lille man och hans film Heaven’s gate på egen hand  fick det stora anrika filmbolaget United Artists på fallrepet.

Lika svårt att begripa med vilken frenesi stora delar av kritikerkåren angrep filmen efter urpremiären i Cannes 1980 – var själv där – som om de hade satsat sina egna sparmedel i filmen.

Den massakrerades av UA. Till biograferna kom så småningom en starkt nedklippt version. Av 219 minuter återstod 149.

Efter mycken möda restaurerades ursprungsversionen av Criterion. där den nu finns utgiven på en utmärkt dvd.

Cimino själv berättar från scenen: ”Lustigt nog gjorde Sony själva restaureringen, mitt emot Clark Gable Building där vi hade vårt produktionskontor.”

Så talar han om Joann Carelli som sitter i salongen. Hon var filmens producent och han har inte nog ord för sin tacksamhet.

Men han är också glad och självironisk: talar om hur lätt det var att göra avståndstagandet till sitt eget yrke. Efter Heaven’s gate har inte mycket lämnat hans händer.

Utan vidare omsvep levererar han också en reklamspot för glasögonen, efterlyser den kvinna som en gång i Venedig ville gifta sig med honom. Det är mycket underhållande.

Och själva filmen, som sagt, en absolut storslagen upplevelse.