Roade mig med lite bioskådning under Norrlandssemestern. Det innebär att jag åkte runt och poserade framför allehanda biografentréer – från Gävle till Haparanda. Fotosessioner som också blev en stickprovsundersökning av tillståndet på den svenska biografmarknaden.

När Astoria cinemas 21 biografer år 2007 togs över av SF och Svenska bio, lades elva av dem ned, vilket framför allt minskade antalet biografer i större städer. Numera har SF biografer i Sveriges 22 största städer, medan Svenska bio har biografer i de därefter 28 största städerna.

Avsaknaden av en aktiv filmpolitik på biografområdet illustreras också av att Sundsvall och Gävle, båda kommuner med närmare 100 000 invånare, saknar reella alternativ till SF. Eller rättare sagt existerar alternativet inuti Filmstaden på respektive ort, i specifika salonger med egna namn och logotyper – Salong Draken i Sundsvall och Bio 7:an i Gävle.

På många mindre orter, exempelvis i Haparanda, är det framför allt Folkets hus och parker som står för den lokala filmunderhållningen. De har registrerade biografer på över 200 orter, men marknadsandelen är mindre än fem procent. Det finns även mindre privata aktörer i städer som Kramfors och Kalix. I Malå visas film i regi av Unga örnar och Malå kulturförening, även om det var stängt för säsongen när jag var där.

Den accelererande digitaliseringen har också påverkat utbudet ute i landet – numera behöver inte biobesökarna i Haparanda, Kramfors och Kalix vänta på uttjänta analoga kopior från storstäderna utan kan erbjuda The amazing Spider-man i 3d redan på premiärdagen. Mer amerikansk underhållning åt folket med andra ord, men den omdiskuterade mångfalden som digitaliseringen också möjliggör är det däremot sämre ställt med.

Den häftigaste attraktionen på resan var emellertid Sagabiografen i Adak i Malå kommun. Den byggdes och drevs under åren 1945-1965 av gruvarbetaren Östen Dahlberg med familj, som konstaterat att arbetarna i bygden saknade fritidsnöjen. Belägen i en skogsglänta i den numera avsomnade gruvorten är biografen minst sagt ett fascinerande kulturminnesmärke och arbetslivsmuseum, som det står på skylten ovanför entrén. För 20 år sedan påbörjades ett omfattande renoveringsarbete och numera anordnas varje år en filmfestival i den röda biografen med de vita knutarna.

Årets upplaga går av stapeln den 14-19 juli. Den öppnar roligt nog med Hans Alfredsons dramathriller Falsk som vatten från 1985, eftersom Marie Göranzon gästar festivalinvigningen. Men i övrigt bjuds ett uppsamlingsheat av vårens bredaste publikfilmer, från Nobels testamente till Men in black III. Allt i enlighet med tendensen på övriga småortsbiografer och möjligen också med grundarnas ursprungstanke (även om jag faktiskt såg en Viridiana-affisch inne i salongen).

Bara en programpunkt utnyttjar platsens laddning: visningen av tv-dokumentären Adak från 1979 om avvecklingen av Adakgruvan och Rudtjebäckens samhällen. Den ingår i ett litet dokumentärblock kl. 14 på onsdag och föregås av paltförsäljning kl 12. Passande för den som händelsevis inte bara vill ha lättsmält flams på sina biografer.