Jack Kerouacs På drift från 1957 är en av få romaner som verkligen förtjänar epitetet ”kult”. Den är en beat-bibel som har knölats ned i bakfickan på frihetslängtande män i flera generationer och en filmversion skulle mycket väl kunna få liknande status. Redan samma år som romanen gavs ut skrev Kerouac till Marlon Brando och föreslog att han skulle spela musan Dean Moriarty på film, men det blev inget av med det. Det dröjde till 1979 innan filmrättigheterna till sist köptes, av Francis Ford Coppola, och det är också han som har producerat den version som nu tävlar i Cannes.

Men att filmatisera På drift år 2012 är förstås alldeles för sent. Den här filmen borde ha spelats in för 50 år sedan av, typ, John Cassavetes. Nu sitter Walter Salles i registolen, troligen för att han lyckades göra en roadmovie om den unge Che Guevara häromåret. Salles On the road (svensk premiär 24 augusti) är menlös och ytlig. Sal och Dean åker runt i USA i olika bilar. De ligger med olika tjejer, ibland med samma. De skriver och spelar biljard och dricker. Jag har aldrig varit något fan av På drift (eller beatniks över huvud taget), men jag kan förstå attraktionskraften i skildringen av de rotlösa männens kärlek till varandra och till vägarna. Men grabbigheten funkar inte 2012, i alla fall inte om man stöper den i en glättig Hollywood-ljussättning. Det här borde ha fått fortsätta vara en av de mest legendariska filmatiseringarna-som-aldrig-blev-av. Ska man se en Jack Keroauc-relaterad film i år rekommenderar jag hellre den svenska dokumentären Love always, Carolyn, om änkan till Moriarty-förebilden Neal Cassady.

I kategorin kultromaner som filmatiseras 50 år senare lyckades jag även pricka in österrikiska Väggen igår. Marlene Haushofers bok kom ut 1963 (på svenska 1988) och har nu blivit film, av Julian Pölser. The wall (Die wand) hade premiär på Berlins filmfestival tidigare i år och går på marknaden här i Cannes. Filmen handlar om en kvinna i en fjällstuga som på väg ned till byn en morgon upptäcker en osynlig, men ogenomtränglig, vägg. Den initiala paniken byts så småningom mot ett slags metodiskt lugn, när hon tar sig an jordbrukarens dagliga sysslor för att överleva inuti bubblan, tillsammans med en hund, en ko och en katt. Romanen kan läsas som en allegori över samhället, eller människan som djur, och lämpar sig ganska väl för filmatisering (trots att den inte innehåller någon dialog utan bara förstapersonsredogörelsen som kvinnan skriver ned på baksidan av broschyrer och tidningar). Det finns tre centrala scener i Väggen, vars hantering i filmversionen är avgörande för hur bra den blir. Pölser klarar av två av de tre scenerna, vilket ger godkänt. I På drift finns det kanske 30 sådana ”money shots”, och Salles misslyckas med alla.