”Cinema is a beautiful island and it has a big cemetery. And sometimes you go to the cemetery. But sometimes you go for a drink instead.” Orden kommer från Leos Carax och är hans svar på min fråga om huruvida hans Holy motors handlar om filmhistorien. Och, ja, nog märks det att Carax har koll på de gamla döda mästarna. Och att han har tagit en och annan drink … Holy motors kommer inte att vinna några priser, men den var precis vad tävlingen i Cannes behövde (förutom kvinnliga regissörer då). Efter en lång rad dramatiska pratfilmer som visserligen har varit bra, men sammantaget lite jämntjocka, var det skönt med något HELT annorlunda. Filmen, som fick både burop och applåder vid pressvisningen igår kväll, sammanfattades kärnfullt av en brittisk journalist på dagens presskonferens: ”Bonkers.”
I Holy motors (som går upp på bio i Sverige i höst) följer vi Oscar (Denis Lavant) under en dag, när han utför en rad olika uppdrag. Mellan uppdragen sitter han i baksätet på en limousine, där han med ett batteri av kostymer och smink kan byta gestalt från stopp till stopp. Först är han en gråhårig familjefader, sedan en tiggargumma, sedan tar han på sig en sorts motion capture-dräkt och simulerar sex med en kvinna i liknande utstyrsel, samtidigt som deras rörelser tar skepnaden av två drakliknande monster på en skärm. Okej, vad är det som händer? undrar man, tills nästa scen får en att inse: det här är inte en film att förstå, utan att uppleva. Vid nästa stopp är Lavant en jibberish-pratande, barfota, skäggig Gollum-figur i grön kostym, som klättrar ner i kloakerna, tar sig upp på en kyrkogård där gravstenarna är prydda av webbadresser, rycker åt sig blombuketter som han tuggar sig igenom, rusar fram till en fotosession där han kidnappar modellen och tar med henne till en grotta.
Det är roligt, knäppt, löjligt, vackert, ibland till och med realistiskt (!). Lavant är fantastisk, i elva (tolv?) olika roller. Vi får aldrig riktigt veta vad som försiggår, mer än att Carax är en skådespelare och att någon tittar på honom. Men händer saker på riktigt?
Och så det där med filmhistorien då. Holy motors börjar med att en man (Leos Carax själv) hittar en dörr från sitt sovrum till en biosalong. Där möter vi en publik som betraktar oss samtidigt som vi betraktar dem. Senare i filmen klagar Oscars uppdragsgivare (?) på att hans agerande har blivit mindre engagerat. Själv är Oscar bekymrad över att kamerorna har blivit mindre, så att han inte längre ser dem. Carax byter ideligen genre, från action till musikal till drama, med en buñuelsk drömlogik, och han refererar till Blade runner, De bestialiska och sin egen De älskande på Pont neuf.
En timme in i filmen kommer ett interludium där Oscar leder en dragspelsorkester i en kyrka. Efter en paus i musiken räknar han in igen: ”Trois, douze, merde!” Just så är Holy motors. Inte ”1, 2, 3”, utan ”3, 12, jävlar!”.
