Halvvägs in i festivalen har två filmer seglat upp som huvudkandidater till Guldpalmen. Michael Hanekes Love (Amour, svensk biopremiär i höst) och rumänske Cristian Mungius Beyond the hills (Dupã dealuri). Två regissörer som därmed har chansen att följa upp Det vita bandet respektive 4 månader, 3 veckor och 2 dagar med en andra Guldpalm.
Jonas skrev om Love igår, men jag vill gärna tillägga att Jean-Louis Trintignant gör en fantastisk insats som mannen som tvingas följa sin hustrus gradvisa försämring. Emmanuelle Riva är bra, men hennes roll är mer tacksam för att visa upp sina färdigheter genom. Trintignant jobbar med mindre medel, de små nyanserna i hans ansikte och hans varsamma omhändertagande borde ge även honom ett skådespelarpris (i sådana fall hans andra, efter vinsten för Z 1969). Att Riva vinner det kvinnliga priset lär för övrigt enligt ryktet vara självskrivet, eftersom unga kvinnliga skådespelare i juryn sällan premierar andra unga kvinnliga skådespelare (det vill säga Marion Cotillard).
Min gissning är dock att det blir Cristian Mungiu som får Guldpalmen. Hans Beyond the hills handlar om Voichita och Alina, två kvinnor i 25-årsåldern som vuxit upp på barnhem och varit oskiljaktiga – tills Voichita bestämmer sig för att gå i kloster. Filmen inleds med att Alina anländer till klostret för att försöker övertala sin vän att lämna livet som nunna. Hon kan inte förstå Voichitas beslut att välja Gud framför henne själv och när hon inser att hon inte får något gehör får Alina ett sammanbrott. Resten av filmen handlar om hur munken och nunnorna i klostret försöker leda Alina på rätt väg.
Det låter kanske inte så spännande, och med sina två och en halv timmar hinner Mungiu också upprepa en del scener lite för många gånger. Men jag blir gripen och förfärad, över hur de milda nunnornas övergrepp på den uppenbart sjuka Alina skildras på ett vis där allas intentioner lyckas framstå som goda ur sina egna perspektiv. Beyond the hills är årets Gudar och människor och jag ser gärna att den vinner.
