Cannesfestivalen erbjuder inte bara en uppställning nya filmer av uppburna män. Här visas också en rad filmer om dessa män, och om deras filmer. I år mönstrar festivalen dokumentärer om bland andra Roman Polanski, Woody Allen, John Boorman och den franske dokumentärfilmaren Raymond Depardon. Jag såg ingen av dem, men däremot en film om Jerry Lewis och en om Stanley Kubricks The shining.
Method to the madness of Jerry Lewis är ett idolporträtt där alla inblandade (inte minst Lewis själv, som har producerat filmen) hämningslöst hyllar den gamle komikern/skådisen/regissören. Det tråkiga är att han kanske är värd dessa hyllningar, men att det aldrig riktigt visas. Ska man göra en dokumentär om en skådespelare, eller för all del en musiker, måste man våga vila i långa scener (eller låtar) så att åskådaren hinner bilda sig en egen uppfattning. I den här dokumentären får vi se pyttekorta klipp från Lewis filmer och scenframträdanden, som bara gör mig frustrerad.
Room 237, som beskriver en rad konspirationsteorier kring vad The shining egentligen handlar om, är mer lyckad. Tolkningarna överglänser varandra i stollighet: filmen skildrar Amerikas övergrepp på indianerna, filmen är en allegori över nazismen, filmen handlar om att År 2001 – ett rymdäventyr var en förstudie till de fejkade bilder från månlandningen 1969 som regisserades av Kubrick! Inga argument är helt solida och presentationen dränks av malplacerad musik, men flera detaljer är underhållande, som analyserna av hotellets omöjliga arkitektur. Delarna är helt enkelt större än helheten, så jag rekommenderar egentligen hellre att ni ägnar en dag åt att läsa om och titta på några av teorierna på nätet, t.ex. denna om att filmen är tänkt att projiceras baklänges och framlänges på samma gång (OBS! Innehåller spoilers!).
