När Robert Kramers och John Douglas militanta Milestones hade premiär 1975 var det nästan bara i Frankrike, och främst i kretsen kring Cahiers du cinéma, som filmen fick någon uppmärksamhet. Där blev den diskuterad och hyllad, och ansågs som ett av samtidens viktigaste verk. Nu när denna svårtillgängliga film äntligen getts ut på dvd, är det desto fler som har uppmärksammat den. Vissa hävdar att Milestones är alltför märkt av sin egen tid. Detta kan delvis stämma, då begrepp som utopi, revolution och klasskamp inte verkar ha samma levande betydelse för åskådaren nu som då.
Att Milestonesär en militant film innebär inte att den visar den konventionella bilden av maktens förtryck av minoriteter och svaga. Men medan man anar en diskurs om USA:s ursprungsbefolkning, landets svarta medborgare, samt det vietnamesiska folket, så är det endast en grupp som talar; den vita amerikanska radikalvänster som regissörsparet delvis tillhör. Det är en grupp desillusionerade människor som sörjer de uteblivna revolutioner som 60-talet gav hopp om. De skrider inte heller själva till handling utan nöjer sig med att samtala, och det mest hela tiden. Om sig själva, fångarnas situation i fängelset, miljöproblem och det svåra och omöjliga livet i USA. Det är ord, ord och åter ord.
Till stor del är Milestones en film om orden som de här människorna gömmer sig bakom. Under filmens nästan 200 minuter skymtar ibland andra grupper i samhället. Med hjälp av arkiv- och stillbilder visas spår av hur den amerikanska nationen byggdes på rasism och folkmord. I en kort passage på knappt två minuter visas tillfångatagandet och bortförandet av afrikaner till den nya världen, och senare slaveriet och de ohyggliga lynchningar och mord som blev följden för dem som gjorde motstånd. Men denna sekvens är helt utan de ordrika kommentarer som Milestones annars är översållad av. Det är som om Kramer och Douglas vill visa bilden av dessa människor, men inte förmår tala i deras ställe.
