På väg in till pressvisningen av Phyllida Lloyds Järnladyn (★★★☆☆) fick jag ett propagandablad i handen (se ovan och klicka för större). Det varnade bland annat för en ”feminisering av tyranni”. Och det är väl inte direkt förvånande att en biopic om en kontroversiell politiker blir omdiskuterad. Thatcher är både älskad och hatad som symbol för en hårdför höger.

Flera svenska filmkritiker har också sett Järnladyn som en äreräddning och ger uttryck för en besvikelse över att filmen inte behandlar hennes politiska arv. Konsekvenserna av den nyliberala privatiseringspolitiken.

Men jag tycker att de underskattar berättarperspektivets betydelse. Precis som en annan aktuell filmbiografi om en omstridd makthavare, Clint Eastwoods J. Edgar, är faktiskt Järnladyn en film som problematiserar den konventionella dramadokumentära framställningen. Ingen av filmerna har en allvetande berättare. I J. Edgar är det huvudpersonen själv som dikterar sin historia, till sina högst subjektiva memoarer, medan Thatchers liv i Järnladyn återberättas genom hennes egna minnesbilder.

Och som jag skriver i min text i Aftonbladet låter Järnladyn ”Margaret Thatchers förakt för svaghet slå tillbaka mot henne själv”.

På ett ställe sammanfattas Thatchers person på åtta bokstäver när den avlidne maken, framhallucinerad i demensdimman, söker ett ord till korsordet. ”Person som vägrar ändra riktning.” ”Obstinat”, svarar hon utan att blinka. I en annan sekvens försvinner Thatcher bort i tanken när hon har gäster på middag för att sedan återvända till sinnesnärvaro och på autopilot leverera en salva om att krossa alla terrorister.

Järnladyn är ett porträtt av en viljestark besserwisser som plötsligt inte längre förmår värja sig mot varje tillstymmelse till självtvivel. Möjligen är det därför en film som utmanar oss att känna mer sympati med henne än vad hon någonsin gjorde med sina undersåtar. En sentimental film om en osentimental människa. Men för den skull kommer Thatcher knappast lindrigt undan.

Med det sagt är inte allt ångest i Järnladyn. Det framgår också att hon är stolt över sina framgångar och filmen bjuder också på ett King’s speech-avsnitt där den gälla premiärministerkandidaten får gå till logopeden för att lära sig tala statsmannalikt.

Det finns alltid en risk att historiska personporträtt döljer mer än de synliggör, att vi ohjälpligt fattar sympatier när vi kommer någon nära, men att bara avfärda Phyllida Lloyds film som idealiserande eller försonande är att göra sig skyldig till en enögd förenkling.