En stadsjeep på avstånd färdas på rudimentära landsvägar genom böljande gröna landskap. Vi hör inga röster men undertexterna avslöjar att det pågår ett samtal inne i bilen. Mourning (★★★★☆) visar sig vara något så ovanligt som ett dialogdrivet drama med döva huvudpersoner. Det febrilt diskuterande paret sitter och tecknar i stort sett filmen igenom. Systersonen i baksätet, som hela historien egentligen kretsar kring, hamnar både bokstavligt och symboliskt utanför. Mourning handlar om vuxenvärldens fåfänga försök att prata över huvudet eller bakom ryggen på barnen. Eller som i det här fallet, dölja en tragedi för pojken. Under filmens gång blir det både komiskt och plågsamt uppenbart att han, som varken är döv eller kan teckenspråk, förstår mer än de där fram i bilen tror. Även om de äktenskapliga grälen kanske inte når riktigt samma höjder som i exempelvis Nader och Simin – en separation, har ändå den iranska filmen i och med 25-årige Morteza Farshbafs debutfilm presenterat ytterligare en regissör att hålla ögonen på.
I Pablo Giorgellis Cannesprisade Las Acacias (★★★★☆) går färden i en timmerbil genom Argentina. Ruben har suttit i förarsätet i 30 år och träsmaken verkar ha satt sig i hela hans person. Men när han utöver timmerstockarna också tvingas skjutsa paraguayanskan Jacinta, och hennes fem månader gamla bedårande bebis, till Buenos Aires mjuknar han allt eftersom. Det framgår av dragen i hans ansikte, de små gesterna och den tilltagande vänligheten. En enkel men skickligt subtil och bildsäker film. När livet går på autopilot kan det räcka med lite sällskap.
