Det är svårt att tänka sig ett mer cineastiskt korrekt slut på en film än finalen i Cut (★★★★☆) – Amir Naderis omtalade film slutar med att huvudpersonen listar filmhistoriens hundra bästa filmer (varav två är signerade svenska regissörer: Victor Sjöströms Stormen och Ingmar Bergmans Smultronstället). Låt vara att nedräkningen till Citizen Kane pågår medan han misshandlas sönder och samman.
Shuji är en grov cineastkarikatyr: en man som dyrkar manliga auteurer med en religiös övertygelse. En cineast som besöker Akira Kurosawas gravplats och beklagar att minnet av honom tynar bort och hans filmer blir till aska (senare i filmen vallfärdar Shuji även till Yasujiro Ozus och Kenji Mizoguchis viloplatser).
Men han är inte uppgiven över filmens försoffade tillstånd utan tar upp kampen för 1900-talets viktigaste konstform. På Tokyos gator står han med megafon och agiterar för döva öron om kommersialismens och biopalatsens skadliga inverkan på filmkonsten. På sin egen takterrass ordnar han filmkvällar med allt från Buster Keaton till John Ford. Lägenheten är tapetserad med filmaffischer och bilder på hans auteurikoner – föga förvånande män allihopa.
Förutom filmens förestående frånfälle har Shuji ett annat livshotande problem – han har övertagit en stor skuld från sin döde bror hos yakuzan, pengar som brodern lånat så att Shuji skulle kunna finansiera sina filmprojekt.
För att betala tillbaka upplåter hans sin kropp till yakuzans nävar. De betalar honom några tusen yen per slag i magen och Shujis stålsätter genom att ta smällarna för filmkonsten. Hans lekamen blir filmens. På kvällen ligger han blåslagen och utslagen och låter sin kropp läka i mästerverkens sken.
Om Cut är en blodig satir över eller en dito hyllning till cineastens martyrskap må vara oklart, men den är ett fascinerande uttryck av hur kärleken till filmen tar sig allt mer desperata och extrema former i vårt postfilmiska tidevarv. Ironiskt eller symptomatiskt nog känns Cut själv påfallande digital.
