Frågan om vad man som kritiker egentligen värdesätter hos en film ställs på sin spets när det kommer till träaktiga dokumentärer med angelägna och rättfärdiga ärenden. Eller som Michael Tapper utan omsvep erkänner direkt i sin recension av Fredrik Gerttens nya bananfilm (★★☆☆☆): ”Invändningarna mot Bananas!* gäller även uppföljaren: konstnärligt sett är filmen inget märkvärdigt, snarast en traditionell tv-dokumentär. Men den centrala frågan om makten över massmedierna och därmed över vår verklighetsuppfattning är så pass akut och avgörande att Big boys gone bananas!* bara kan få högsta betyg.”
I min text i Aftonbladet om filmen gör jag ungefär samma sak. Det vill säga, redogör för Big boys gone bananas!* viktiga budskap om bananjättens maktmissbruk och hotet mot det fria ordet, med en kompletterande kritisk passage om filmens brister som – film.
Nästan alla svenska filmkritiker ger idag höga betyg till Big boys gone bananas!*. De gör förstås rätt i att sluta upp bakom den svenska dokumentärfilmaren – men frågan är om recensionsplats är rätta stället att göra det på. I Svenska dagbladet recenseras förresten filmen intressant nog inte av en filmkritiker utan av den biträdande kulturchefen.
Gerttens öde är slående, hans envisa kamp berömvärd (för övrigt även det ett återkommande tema i bananfilmerna), men Big boys gone bananas!* kan knappast mäta sig med fullträffarna i uppsjön av mediemaktkritiska dokumentärfilmer. Därtill är den alltför valhänt och konstlös, för att inte tala om dekorerad med generande montage mellan riksdagshuset och vajande blågula fanor, för att visa att Sverige står enat mot Doles översitteri.
