Om någon hittat hit igen: erkänner att jag inte tillhör mästerbloggarna. Viljan har varit stark men vintersnuvan desto starkare. Nyårslöftena är bäst att behålla för sig själv.
Och strax före jul köpte jag handelns enda (?) VHS-apparat som också konverterar gamla VHS-band till DVD. Det var inte alldeles enkelt. Försäljaren tittade med viss förvånad otålighet på mig mellan ett par moderna Blu-Raykunder. ”Är på väg ut”. ”Finns visst ett exemplar i Sundsvall”.
Veckorna gick. Till sist kunde jag bära hem maskinen.
Till skillnad från de flesta normalt funtade människor har jag behållit filmer som jag inte kunnat se på åratal. Inte för att jag någonsin drömt om det kompletta klassikerbiblioteket, som kollega Wennö bekände i en DN-krönika för ett par månader sen: innan han kastade allt han samlat på sig.
Någon nostalgiker som åker på VHS-mässa är jag förvisso inte heller.
Handlar mer om att det är med filmer som med böcker och vinylskivor och andra livets erfarenheter. De ingår i biblioteket som minnets snuttefiltar och läsvärda dagboksanteckningar.
Den oerhört omständliga proceduren har varit en intressant resa genom svensk televisionspraktik som dessbättre längesen gått ur tiden. Varje överföring tar lika lång tid som filmen.
Näsor som talar med varandra i varsin ända av en pan-scannad film som kapar en tredjedel av bilden och raglar runt i den som en fotograf med synfel: hejdå Spartacus och Fitzcarraldo. Oförklarligt dämpad ljudbild och bordunbrum: hejdå 2001 och Kagemusha. Ful programblemma i hörnet och skälvande vågrörelser i bilden: hejdå San Lorenzonatten och Vittne till mord. (Egen felmärkning: hejdå La Notte, i själva verket en av Djurgårdens matcher i hockeyfinalen mot MIF 1992.)
Det är alltså ingen måtta på vad tv – reklamavbrott oräknade – utsatt filmerna för under åren. Och vad man utsatte sig själv för. En mängd filmer är helt enkelt så misshandlade och spolierade att det sändande bolaget borde ha stämts för brott mot upphovsrätten redan då, vilket faktiskt också skedde här och där.
(Dagens ofog att göra vidfilm av det mesta är en annan, mildare och likafullt bisarr hantering…)
Men med en god dos tålamod hittar jag också svåråtkomliga pärlor, medan hyllorna töms på drivorna av skrymmande och dammiga kassetter.
Ett holländskt 70-talsporträtt på Johan Cruyff medan han ännu spelade i Ajax, bandat när Eurosport var ensamt på den europeiska fotbollsmarknaden. En köpkassett på Fellinis gladlynta Den vita shejken från 1952. Corey Youngs bägge lekfulla och actionmättade Hongkong-filmer. Legenden om Fong Sai Yuk med svensk text så barnbarnen kan se när de blivit tillräckligt gamla. Bertoluccis Il conformista. Erich von Stroheims magnifika stumfilmsmelodram Queen Kelly. Ett franskt Maradona-porträtt från Neapel 1987. Bud Boettichers tjurfäktningsdokumentär om mexikanen Arruza. Och så vidare.
Kostnaden för apparaten är redan gott och väl inspelad.
Också för att de ibland nästan oläsligt bortblekta etiketterna ändå går att uttyda och avslöjar titlar på filmer jag aldrig kommer få lust att se igen. Så sparas också nyinköp för det fall de har bandats och utsatts för vedervärdig filmaga i någon TV-kanal.
Hejdå!
