Det allra största tomrummet Theo Angelopoulos lämnar efter sig är den film han inte hann göra färdigt. Missförstå mig rätt. Den grekiske regissören dog i tisdags, påkörd av en motorcykel i Piraeus. Han hade just avslutat dagens arbete på en film som skulle behandla dagens grekiska kris.
Den hade utan tvekan blivit upplysande på samma sätt som genombrottsfilmerna, trilogin Dagarna 36 (1972) , Turnéskådespelarna (1975) och Jägarna (1978) en gång var.
Här kom filmer som granskade den grekiska politiken och förenade den med den explosiva grekiska historien, dess ideologi med dess mytologi. I en och samma bild kunde de röra sig på olika tidsplan; diktatur, naziockupation, inbördeskrig 30-tal till 50-tal, utan att för ett ögonblick förenkla, förlora ögat för mellanmänskliga förhållanden eller behandla Grekland som en exotisk ö i världen.
Hans speciella kombinationsförmåga skulle ge sig till känna även i fortsättningen.
Redan från början arbetade han med Giorgos Arvanitis, fotografen som är lika skicklig i nyansrikt observant svartvitt som i långa meditativa bilder i soldis och färgskimmer.
Jag vågar säga att de djärvaste bakom den så kallade nya grekiska filmen, Athina Rachel Tsangari (Attenberg) och Georgios Lanthimos (Dogtooth, Alper) har mer att tacka Angelopoulos för än vad de kanske är beredda att erkänna.
Också den aldrig avslutade filmen skulle bli en del av en trilogi med sådan historisk överblick.
Den hade både vi och grekerna behövt.
