Personporträtt av historiska giganter är alltid vådliga. Alla känner till risken med att gå för nära med kameran – bilden blir suddig. Ibland blir ansiktet ”ett stumt vittnesbörd om det väsentliga och betydelsefulla”, som Béla Balázs menade, men vill vi förstå en historisk person riskerar det närgångna perspektivet att dölja mer än det synliggör.

I sin biofilm om J. Edgar Hoover tacklar regissören Clint Eastwood problematiken genom att rikta blicken mot själva historieskrivningen och betona att varje berättelse har en avsändare.

J. Edgar (★★★☆☆) börjar med att den mammakäre kommunisthataren som grundade FBI vill ta kontrollen över sitt eget eftermäle. För säkerhets skull dikterar han berättelsen själv med ett flertal alternerande agenter som maskin- och spökskrivare. Filmen fortsätter med tillbakablickar på den åldrade byråkratens liv i nationens tjänst.

I hans egna ögon börjar biografin med kampen mot vänsterradikalernas härjningar i slutet av 10-talet och slutar med det heroiska gripandet av mannen som kidnappade Charles Lindbergh Jr. år 1935.

Det är med andra ord en högst selektiv levnadsteckning. Och i Eastwoods metodiska drama utmålas Hoover som en tidigt imagemedveten maktpretendent. Inte bara tjuvlyssnade han till sig snaskig information om sina överordnade politiker, som han vid taktiska tillfällen hotade läcka till pressen, utan han förstod också vikten av att vinna allmänhetens gunst.

Under förbudstiden retas filmens Hoover av att den organiserade brottsligheten fick hårdkokta huvudroller i Hollywood. Men i ett pedagogiskt filmhistoriskt exempel ser vi hur han nöjt ser på när James Cagney går från att spela gangster i 1931 års Public enemy – samhällets fiende nr 1 till federal agent i Den stora razzian fyra år senare.

J. Edgar visar hur långt en massmedialt manipulativ man kan nå genom att skapa myten om sig själv, men under filmens gång blir det alltmer uppenbart vad Hoover utelämnar ur berättelsen. Var han verkligen med ute på fältet eller dök han bara upp lagom till att tidningsfotograferna kom till brottsplatsen?

Eastwood behöver bara peka på motsägelserna i hjältedikten för att ge en nyttig påminnelse i vårt självbiografiska tidevarv: Räkna med att någon till slut kommer att faktakolla din egoboost.