Dags för romantisk filmmusik. Utan någon som helst dialog berättar detta klipp allt för oss, och på ett cinematografiskt och filmmusikaliskt utsökt sätt. Själv är jag speciellt förtjust i de sekunder då kameran zoomar in Robert de Niros/Noodles ögon, filmens ledmotiv avslutas i en utdragen stillsam final och precis vid sluttonerna är vi som närmast Noodles. Då övergår musiken lika lätt och magiskt i sången Amapola (som inte är skriven av Morricone utan var en populär låt under 1920-talet) och genom detta ljudklipp förflyttar vi oss i Noodles minne flera decennier bak i tiden. Kameran zoomar ut och vi får se föremålet för Noodles blickar och längtan. Det är vackert, mänskligt och vemodigt. Och ännu mer ont gör klippet när man vet vilket våldsamt slut deras kärlekssaga får senare i filmen, åter till tonerna av Amapola.
Ann-Kristin Wallengren är docent i filmvetenskap och ingår i redaktionsrådet för tidskriften Music and the moving image.
Decembernumret av FLM innehåller ett samtal om filmmusikens tillstånd. I ljudkalendern väljer 24 personer från film- och musikfälten sitt bästa filmmusikklipp.
