Danis Tanovic nådde långt utanför Balkans gränser med debutfilmen Ingenmansland. Nio år senare gör han åter en film på både serbiska, kroatiska och bosniska. Men i den exjugoslaviska Cirkus Columbia är Tito inte längre fadersfigur.

När Danis Tanovic, nio år efter den internationella succén med debutfilmen Ingenmansland, åter gör en film på både serbiska, kroatiska och bosniska gör han det med en intressant blick över en svunnen filmsymbolik. Filmen Cirkus Columbia har i de forna jugoslaviska republikerna både skällts ut och hyllats genom att kallas för ”jugoslavisk”. Den har inte heller nått ut till omvärlden på samma sätt som den lättillgängliga Ingenmansland, som lutade sig på välkända stereotyper om ovetande balkankrigare och ett cyniskt Europa som inte ingriper i krigsskådespelet.

Cirkus Columbia bygger på några fragment från Ivica Djikics bok med samma namn. Den skildrar 90-talet i en mindre stad i Hercegovina, men Tanovic begränsar sig till åren 1990-1991, strax innan det bosniska kriget. Huvudpersonen Divko Buntic återvänder till staden efter att ha jobbat i Tyskland i 25 år. När den instabila ekonomin på 60-talet gjorde att jugoslaver tilläts att åka utomlands för att arbeta blev begreppet ”gastarbeiter” ett fenomen. Främst var det Tyskland och Sverige som lockade. Till skillnad från romanen trycker Tanovics film på att Divko kämpade mot Titos kommunism och skickade pengar till kroatiska nationalister som underminerade federationen Jugoslavien.

I mångt och mycket lutar sig Tanovic på en förmodad igenkänningsfaktor, främst i valet av skådespelare. Miki Manojlovic som spelar Divko och Mira Furlan som spelar Lucija är några av före detta Jugoslaviens största stjärnor och har avnjutit stor popularitet sedan 70-talet (Manojlovic) respektive 80-talet (Furlan). Ofta spelade de i filmer med kritisk underton som avspeglade stelheten i den självstyrande socialistiska vardagen, där rollfigurerna levde själlösa liv i ett land som öppet övergett sina ideal om ett klasslöst samhälle, och där det mesta handlar om att tillskansa sig så mycket makt och pengar som möjligt.

Filmerna som producerades på 80-talet utgjorde stilla protester i ett land som lämnades utan ”den störste sonen” när Tito avled 1980. Ingen visste vad den politiska framtiden bar med sig, och ofta försökte filmerna problematisera politiska imperativ som skulle föra in landet i en återvändsgränd. Även under Tito hade man i Jugoslavien gjort filmer som ifrågasatte dogmerna, som experimenterade med form och innehåll och som på många olika sätt inte passade in i de accepterade mallarna för hur vardagen och den heroiska kampen under andra världskriget skulle representeras.

Men efter Titos död blev det allt vanligare att symboliskt skildra landet som en dysfunktionell familj. Det kunde röra sig om korrupta familjer som profiterar med hjälp av lurendrejeri, som i Slobodan Sijans svarta och fantasifulla komedier Ko to tamo peva (”Vem sjunger där borta?”) och Maratonci trce pocasni krug (”Maratonlöparna springer sitt ärevarv”). I dessa filmer handlar det om familjeföretag – bussbolag och begravningsbyrå – som på olika sätt ska symbolisera Jugoslavien. Bilderna av stränga pappor som inte förmådde leva upp till sina egna ideal blev fler efter Titos död. Emir Kusturicas första två filmer var uppväxtskildringar som utspelade sig på 60- respektive 40-talet. De brännande dagspolitiska ämnen som skapade landets ideologiska svängningar förklaras och kontextualiseras i förhållanden inom och mellan familjer.

Kommer du ihåg Dolly Bell? handlar om Dino Zoljes uppväxt i utkanterna av Sarajevo. Kusturica väljer att berätta om situationen i Sarajevo genom en 16-årings ögon, Vi får känna hur det växer fram nya, mer liberala krafter hos dåtidens ungdom som gjorde uppror mot de äldres dogmatism. Dinos uppfattning att marxism ska innehålla en viss individualism är någonting som hans far, Maho, ställer sig starkt emot. Dino menar att folk kan bli bättre kommunister med hjälp av självsuggestion och hypnos, men Maho avfärdar sådana begrepp och menar att det inte bör finnas något spelrum för individualistiska initiativ inom marxismen. 1960-talet var en tid då man i Jugoslavien experimenterade med själförvaltningssystemet och i filmen återspeglas detta genom de möten som organiseras inom familjen. Den fungerar som ett arbetarråd, där alla som är med ska ha en möjlighet att säga vad de tycker. Bara den manliga delen av familjen är med och den yngsta sonen får sitta och föra protokoll över vad som sägs på mötena. Dessa scener ironiserar över Mahos försök att införa självförvaltningssystemet i familjen men också hans förvrängda sätt att tolka vissa dogmer. Språket höjs till en nivå som inte passar Maho, eftersom han inte är så bildad som han försöker framstå.

Kusturicas andra verk, When father was away on business, handlar om åren i slutet av 40-talet då Tito bröt med Stalin och Jugoslavien blev uteslutet ur Kominform. Filmens hjälte, den unge Malik, försöker på sitt naiva sätt att beskriva en tid då människor lätt hamnade i fängelse och ansågs vara partiets fiender. Många fängslade var Stalinsympatisörer men långt ifrån alla. Det räckte att uttala en mild kritik eller en önskan om förbättringar för att man skulle bli berövad sin frihet och skickad till arbetsläger som i Den nakna ön (Goli Otok). Maliks pappa Mesa, som spelas av Miki Manojlovic, kommenterar en politisk karikatyr för sin älskarinna Ankica, som spelas av Mira Furlan. Hon berättar senare detta för Mesas svåger, Zijo, som jobbar för den hemliga polisen och skickar Mesa till ett arbetsläger. Mesas fru blir tvungen att själv ta hand om sina två barn och sin gamle far medan Mesa är borta. Efter några år får familjen återsamlas och komma tillbaka till Sarajevo, och i något som senare i karriären blir Kusturicas varumärke – en utdragen bröllopsscen – tas gamla oförrätter upp. Mesa har sex med Ankica och lämnar henne för gott, Zijo blir ångerfull och krossar en flaska mot sitt huvud, medan man i bakgrunden lyssnar på en fotbollsmatch där Jugoslavien besegrar Sovjet-unionen. Malik tappar tron på sin far och filmen avslutas med att Malik går på trädtopparna i ett slags drömtillstånd, vänder sig mot kameran och ler.

I When father was away on business har Kusturica återigen valt Sarajevo som spelplats. Ortodoxa, katoliker och muslimer blir nära släkt även på pappret. Tillsammans med alla sina grannar växer alltså familjen Malkoc ut till representanter för ett Jugoslavien, där blandäktenskap är vanliga. Här festar ortodoxa och katoliker tillsammans när Malik och hans bror Mirza ska omskäras enligt den muslimska seden. Men allt är inte som det ska vara inom denna storfamilj. Mesa bedrar sin fru och Zijo skickar Mesa till fängelse. Mesa blir inte skickad till fängelse på grund av sin ideologiska övertygelse utan som ett straff för att han har misskött sin familj och varit otrogen. Hade han varit ärlig hade han aldrig hamnat i fängelse. Slutet blir som ett uppvaknande för lille Malik. Han ser sin pappa ha sex med Ankica och inser att den människa han avgudat inte är något mer än en bedragare. Han tappar fullständigt respekten för honom men visar det inte öppet. Man kan dra en parallell till Mesas outtalade besvikelse över partiet och Tito, som han varit trogen i alla år och som hade vänt honom ryggen. Mesa är för Malik vad Tito är för Mesa – en symbolfigur som störtat ner från himlen.

När Danis Tanovic nu, 25 år senare, väljer att återuppliva paret från When father was away on business, Manojlovic och Furlan, återuppväcker han även familjesymboliken som under Jugoslaviens existens tjänade som en effektiv metafor. De stora datumen blandas med de små människornas liv som måste kämpa och överleva under historiens obarmhärtighet. I Cirkus Columbia är dock bilden av familjen en annan. Familjen är sedan längre splittrad, huset är i dåligt skick och familjens överhuvud har varit borta en lång tid och hänger inte med i det som håller på att hända i landet/staden/huset. Den återvändande pappan går från att vara tyrannisk men älskad till att vara direkt frånvarande, och överkörd av nya tider och generationer. Löftena om en bättre framtid är borta. Likaså tron på arvtagaren i ett väl-oljat familjemaskineri. Ett nytt paradigm håller på att ta form i den exjugoslaviska filmen.