Ciao, Béla

Vi säger adjö till Béla Tarr. Den ungerske auteuren har gjort film sedan 70-talet. The Turin horse är enligt egen utsago hans sista film.

Det är mörkt och dovt i Béla Tarrs bildvärld. Från och med Damnation år 1988 har hans filmer varit långsamma, svartvita och präglade av tålamodsprövande åkningar. Ibland blir det extremt: En vanlig ”lång” tagning brukar på sin höjd vara en minut, men Tarrs rörliga kamera kan följa en kvinna som stretar mot vinden i en tagning som trots bristen på ny information kan sträcka ut sig uppemot en kvart. Resultatet blir en suggestiv närvaro och en koncentrerad uppmärksamhet på skiftningar och detaljer.

Fotografen Fred Kelemen har arbetat med Tarr på The Turin horse och The man from London. I en intervju i filmtidskriften Cinema scope tidigare i år förklarade han att de delar en vision om kamerans rörelser. ”Det är som tankarnas rörelse, dina tankar rör sig och du upptäcker något. Vi rör oss i världen och genom rörelsen upptäcker vi och förstår den. Människan är en varelse i rörelse – inte en stillastående. Den rörliga bilden är alltså en tänkande bild.”

Tarrs filmer brukar innehålla långa tagningar med kameran i saktmodig framåt- eller bakåtrörelse. I den sju timmar långa Satan’s tango följer till exempel kameran tre män som går framåt längs en lerig väg i många långa minuter, och The Turin horse börjar med en bild i fantastiskt detaljrik gråskala på titelns fåle. Kameran befinner sig snett framför den tunga hästen och rör sig bakåt i takt med att den drar kärran. Keleman förklarar skillnaden mellan rörelseriktningarna: ”Det är en väldigt stor skillnad i känslan mellan att röra sig mot ett objekt eller en person eller att röra sig bakåt och avslöja mer och mer av rummet. Det är inte bara en fråga om avslöjande, utan också en annan energi. Det beror väldigt mycket på ämnet, vad du fotograferar, vad du vill säga med rörelsen: en typ av rörelse är bättre än en annan.”

Béla Tarrs filmer är hyllade av kritiker, men inte särskilt kända bland den svenska filmintresserade allmänheten. Inte undra på kanske, då ingen av hans filmer har fått svensk biografdistribution. Knappast någon regissör med Tarrs renommé har blivit så förbisedd av svenska distributörer. Inte ens det faktum att The Turin horse vann Silverbjörnen på filmfestivalen i Berlin i våras fick någon distributör att nappa. The Turin horse börjar med en svart bild över vilken Béla Tarr återberättar historien om filosofen Friedrich Nietzsche som 1889, precis innan han blev galen, gråtande omfamnade en häst på Via Carlo Alberto i Turin. Exakt hur den enkla berättelsen om en far, en dotter och en häst i en stuga på landsbygden sedan relaterar till Nietszcheskrönan är inte uppenbart, men Tarr har beskrivit den kända Nietszchesentensen ”Gud är död” som filmens utgångspunkt.

Filmen utspelar sig närmast uteslutande i och kring den lilla stugan, och ett centralt tema är upprepningen. Fadern och dottern hämtar vatten i brunnen, klär sig, kokar potatis och äter potatis. Tarr har sagt att han valt att upprepa sig så mycket för att den dagliga repetitionen av samma rutiner gör det möjligt att visa att något är fel med världen.

FLM är stolta över att i samarbete med Cinemateket kunna visa The Turin horse kl 18 den 13 december 2011 i Bio Victor i Stockholm

The man from London