Skådespelaren heter Kevin Vaz och står för årets stora genombrott.
Han spelar en tongivande roll i Ruben Östlunds Play.
Han är den charmfulla, improvisatoriska, drivande personen i filmens kvintett yngre, svarta tonåringar. De där omdebatterade svarta rånarna, som fått annars klokt folk som Aftonbladets Åsa Linderborg att alldeles tappa koncepterna och kalla filmen en ’provokation utan ansvar’ och med sin son som ombud antyda att den är ett sverigedemokratiskt propagandastycke.
Historien är vid det här laget välbekant.
Genom sin blotta uppenbarelse, läs föreställningen om svartas farlighet, manipulerar de fem en trio något yngre vita medelklassbarn att frivilligt följa med på en odyssé i Göteborg. Dessutom och så småningom, genom att utnyttja offrens kombination av skräck och utmattning, förmå dem att utan protester låta sig avhändas både mobiler och pengar.
Den drivande, som sagt, denne oberäknelige och improvisatoriske, barnsligt lekfulle Kevin, fylld av snabbtänkta infall och ironiskt omvända repliker. ’Apa!’ om rånoffret som klättrar upp i ett träd: hur många gånger har han inte hört det om sig själv? ’Är du så dum att du frivilligt lämnar ifrån dig mobilen får du skylla dig själv!’
Hela hans kropp spritter av gränslös tonårig otålighet och han är väl medveten om att andras fördomsfulla rädsla är hans starkaste vapen. (Han tillhör utan tvekan de där som knuffas och jagar varandra längs perrongerna, som alltid skrattar och pratar för högt, som hänger i köpgalleriorna och aldrig vet sin tillmätta konsumtionsplats – därför att de förmodligen inte har någon.)
Men Kevin är också känslig för när verkliga kontaktförsök plötsligt avvisas av samma skäl. Ja, man kan faktiskt se Play som en enda lång exempelsamling på bristande socialt samspel, med mobiler som föga mer än en symbolisk ersättning.
Det finns en av många, många talande scener i Play. Gänget åker spårvagn. En vit snubbe i dreadlocks lyssnar på musik i sina stora lurar. Kevin närmar sig bakifrån, skojar genom att vifta med lockarna – underhållning för kamraterna. Han får efter viss tvekan låna lurarna, gillar häpet musiken (fördomar är ömsesidiga, särskilt i fråga om musik) ställer frågan ’varifrån är du?’. ’Herrljunga’. ’Herrdjungel! Han är från Herrdjungel’ kommenterar Kevin blixtsnabbt med ett brett skratt och en hastig blick mot kamraterna för att inhösta uppskattning. (Hur många gånger har de själv inte hört att de hör hemma i djungeln?)
Men med en liten glidning i denna enda långa tagning – inte minst tack vare Kevins skådespeleri – förvandlas scenen till något annat; Kevin kommer uppenbarligen för nära, mannen med lurarna är misstänksam och helt ointresserad av den möjliga genuina kontakten, ögonblicket är förbi, han returnerar inte ens frågan med ett var kommer du ifrån?
Han vill bara ha tillbaka sin egendom, lurarna, rädd att förlora dem.
Man skulle gärna vilja tro att svenska medier skulle ha rusat till för att höra efter vad de unga skådespelarna – alla amatörer – själva har att tillföra i diskussionen om Play. Särskilt Kevin Vaz, i en av årets intressantaste och mest mångfacetterade roller.
Här utnämner man gärna rising stars och delar ut priser hit och dit, intervjuar och nominerar.
Varför en svart 15-årings verkliga erfarenheter och vad han har att säga om sin roll och om Play ännu så länge helt saknat värde låter jag vara osagt…
Tipset till medierna lämnar jag alldeles gratis.
