”Det finns en inbyggd, existentiell provokation i dramat Oslo 31 augusti. Har man verkligen rätt att kasta bort sitt liv – om man inte behöver göra det?” Helena Lindblad menar i DN att huvudpersonen Anders ”på många sätt inkarnerar begreppet ’i-landslandsproblem'” och kallar Joachim Trier för ”Skandinaviens främste skildrare av den kultiverade medelklassen” .
”Anders är 34 år och har ingenting. Han beskriver sig själv som ’en priviligierad idiot som sabbat alla chanser’. Men Anders är på väg upp ur herointräsket. Han har varit ren i tio månader”, skriver Mats Johnson i GP. Han tycker att den är ”smärtsam, koncentrerad, konsekvent” men inte vidare originell, baserad som den är på Pierre Drieu la Rochelles roman Tag mitt liv som filmatiserades av Louis Malle redan 1963.
”I prologen till Joachim Triers Oslo 31 augusti väller rösterna fram tillsammans med gulnade bildminnen, som om de ville påminna tragedins vilsna jag var han kommer ifrån; var han hör hemma, om han nu längre hör hemma?”, inleder Johan Malmberg i HD sin hyllande recension. Tiderna förändrats – via ”ett Norge där prinsessan Mette-Marit gick på rave och hade partyknarkande kompisar” – och Malmberg konstaterar att medelklassknarkaren i Oslo 31 augusti inte har mycket gemensamt med Kenta och Stoffe i Jarls modstrilogi. ”Ytterst handlar den om människans obotliga ensamhet. En kort dags färd mot natt.”
Jeanette Gentele i SvD är också salig och utdelar en sexa. Hon ser filmen som en mörkare fortsättning på Triers Reprise och prisar allt från fotot och dialogen till soundtracket. ”Men framförallt lyfts filmen av Anders Danielsen Lies nakna ansikte, som likt en spegel återger varenda nyans av hopp och förtvivlan. Oslo 31 augusti skildrar en tidspessimism lika konsekvent som skoningslöst.”
