Statsvetaren Francis Fukuyama fick utstå en hel del kritik när han 1992 famöst fastslog att historien var slut. Men har inte våra föreställningsvärldar givit honom rätt? Var finns berättelserna om hur allt skulle kunna ändras?
Har skrivit i Afonbladet om kapitalistisk realism på vita duken. Begreppet är hämtat från Mark Fishers bok med samma namn som utkom på svenska tidigare i år. Han har i sin tur hämtat definitionen från Slavoj Zizek eller om det är Fredric Jameson: ”Det är enklare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.”
Kapitalistisk realism är inte detsamma som realkapitalism (hur kapitalismen faktiskt fungerar till skillnad mot hur den beskrivs i teorin). Istället sätter begreppet fingret på den ideologiska dimensionen av världsordningen efter murens fall. ”Vi har det i alla fall bättre än i Sovjet.” Mycket mer rosenskimrande än så behöver inte försvarstalet för kapitalismen låta och snarare än propaganda som utlovar guld och gröna skogar syftar den till att göra oss imunna mot utopier.
”Denna ’realism’ liknar det deflationsdrivande perspektivet hos en deprimerad människa som tror att varje positivt tillstånd, varje hopp, är en farlig illusion”, skriver Fisher. Själv nämner han bland annat om Children of men från 2006 och menar att den politiska hopplösheten var ett faktum långt innan finanskrisen.
Intressant nog skrev jag texten samtidigt som Occupy Wall Street-rörelsen började ta form. Och det är när status quo chockas, när en djup ekonomisk kris gör att vi inte blunda för sakernas tillstånd, som det uppstår utrymme för andra berättelser. Vilket narrativ blir dominerande?
