Filmens död är på allas läppar och vi har kanske bidragit till den dystra stämningen. I nummer 11 publicerade vi ett utdrag ur Jan Holmbergs sorgebok Slutet på filmen. O.s.v. som angav filmremsans bedrövliga material och den irreversibla digitaliseringen som huvudsakliga dödsorsaker.

Cineaster är nu inte ensamma om att se slutet nuförtiden. Förra veckan skrev Anders Johansson en artikel i Aftonbladet om romanens haltande hälsa, med anledning av DN:s stora romanomröstning. Johansson hävdar att romanen har blivit objektivt irrelevant i vår tid. ”En litteraturvetarkollega frågade retoriskt varför man ska läsa samtida romaner om man inte har läst allt Balzac har skrivit”, skriver han och menar att dagens svenska romanproducenter inte har så mycket omvälvande nytt att tillföra. ”Hur många romanpriser som än delas ut, hur många hyllande recensioner som än skrivs, hur många upplagor som än trycks kan inget dölja den stelnade formen.”

Till skillnad från filmen är det inte själva teknologin som påskyndar slutet för romanen, utan något mer svårdefinierbart. Böcker skrivs precis som tidigare på tomma ark, även om verktygen i produktionsprocessen bytts ut över tid och digitala ordbehandlare kan inspirera andra slags texter än dem som skrevs med penna på papyrus. Optimisten insisterar därför på att det nu precis som tidigare bara är fantasin sätter gränser för vad författaren hamrar ner. Som Björn Wiman försvarade romanen mot Johansson i DN: ”I en roman kan man göra vad som helst. Bara man gör det bra.” Johansson svarar honom i sin tur här.

Och filmen då? Jo, det går att hitta många exempel på att digitaliseringen vitaliserat de rörliga bildkonsterna. Kanske är det bara inte inom långfilmen som omvälvningarna kommer att äga rum. Det går dock att komma på sådant som sålt ut biografer men i själva verket varit uttryck för vad Steven Shaviro kallat ”post-cinematic”. Det vill säga, vårt nuvarande digitala tillstånd, där 1900-talets viktigaste medium inte längre är en ”cultural dominant”.

I den italienska filmtidskriften La furia umana återfinns ett rundabordssamtal med bland andra Shaviro om ett slående sådant exempel: Paranormal activity. Postfilmiska filmsuccéer som har producerats med hjälp av digital teknologi, till betydligt lägre kostnad än regelrätt film, och som dessutom inkorporerar själva teknologin i handlingen.

Det är inte en direkt motsvarighet till de läsupplevelser som Johansson trots allt lyfter fram som intressanta, men det finns beröringspunkter i reflexiviteten. Lars Noréns En dramatikers dagbok och Eric Ericsons Brev till samhället är båda böcker som inkorporerar produktionen av fiktionen i handlingen. Något som osäkrar den stelnade formen.