Årets Nobelpris i litteratur har föranlett diskussioner på redaktionen om hur man bäst bildsätter poesi. (Leif Zern är inne på motsvarande funderingar i DN i sin recension av en vältajmad iscensättning av Tranströmer-dikter: ”Jag får femtiotalets absurdism i tankarna. Möjligen en olöst konflikt mellan teater och poesi.”) Avskräckande exempel har stått som spön i backen på tv sedan det blev klart att Tomas Tranströmer är årets pristagare. Snabba inslag i nyhetssändningar där någon rad som hastigast reciteras och interfolieras med biografiska fakta, gör knappast hans kondenserade knappordiga dikter rättvisa. Begränsat utrymme för konstpauser och tid för eftertanke.
I ett arkivklipp från 1978 i Kulturnyheterna sitter Tranströmer själv och läser innantill vid ett köksbord. Som tittare har man med andra ord poeten rakt framför sig, man ser att orden kommer från hans mun. Ett annan variant är att helt enkelt filma av ett bokuppslag. Eller tv-anpassa dikternas originalformat, det vill säga återge dikterna som text mot företrädesvis svart bakgrund, gärna med ett dovt piano på ljudspåret.
Någon bildpoesi är det alltså sällan tal om. Men likaväl som romaner och pjäser har översatts till vita duken genom historien har dikter blivit föremål för filmatiseringar med varierande strategier.
Jan Troell berättar till exempel om sin kortfilm Nyårsafton på skånska slätten, baserad på dikten av A.U. Bååth, i Kurt Mälarstedts aktuella biografi: ”Det var väldigt inspirerande, jag filmade helt enkelt innehållet rad för rad. Det blev en stämningsfilm, men jag fattade ganska snart att det inte går att läsa upp en dikt och samtidigt se precis samma bilder som orden beskriver. Så jag tog helt enkelt bort dikten och behöll bilderna.”
Vilka är era bästa exempel på filmatiserad poesi?
