Svenska Pangpangbröder – 53 scener från en barndom har mött blandad kritik, även om de flesta verkar kunna hålla med om att det är en bra, dokumentär uppväxtskildring.
Svenska Dagbladets Malena Janson tycker om filmen men ser den som lite velande. ”Den här öppenheten, tilltron till dels de 53 scenerna i sig, dels betraktarens tolkningsförmåga, tillhör filmens verkliga styrkor. Samtidigt rymmer den även ett vacklande mellan att å ena sidan konkret dokumentera två växande individer och å andra sidan skildra växandet som ett mer abstrakt fenomen. Det är en perspektivväxling som skulle kunna vara intressant och fruktbar men som här snarare resulterar i en vinglighet som föder misstanken att regissören inte vetat helt säkert vad han velat med sin film. Alternativt och i dubbel bemärkelse velat lite för mycket med sin film.”
Emma Engström från Göteborgs-Posten hade högt ställda förväntningar som inte helt och hållet gick upp i uppfyllelse. ”Filmen berättas kronologiskt, i scener som inte griper in i varandra eller bildar en klassisk dramaturgisk kurva. Det är ett risktagande, där filmen kan bli en dokumentation snarare än en berättelse och smärtpunkterna döljs i bildflödet. Delvis lider slutresultatet av det. Samtidigt finns det en poäng med den kronologiska redigeringen. Det blir en berättelse om tidens obarmhärtighet. Förutom att den tekniska kvalitén ökar i takt med att Danielson antagligen skaffar sig allt bättre kameror, ser vi två barns uppväxt som om de vore blommor som slog ut i en naturfilm i stop-motion-teknik.”
Mer ljummen är kritiken från DN:s håll där Jane Magnusson skriver att ”Det händer liksom ingenting. Att växa upp och fatta sina första vuxna beslut är samtidigt det allra största som händer i vårt liv och borde i sig vara stoff nog för en film men regissören Axel Danielson kommer inte sina systersöner in på livet. Jag antar att han intresserat sig för killarna eftersom de är tvillingar men ändå olika till växten. Han har säkert tänkt att detta kan bli en spännande historia – att se hur kropparnas utformning också kommer att forma pojkarnas liv. Så blir det dock inte.” Recensenten verkar i alla fall se en publik för filmen. ”Längtar man dock efter sommaren och vill ha en påminnelse om hur det var att gå från barn till vuxen är Pangpangbröder en skön och helt oförarglig film.”
Sydsvenskans Ingrid Stigsdotter har färre reservationer och ser en väldigt varm film. ”Det är som att kika i ett okonventionellt familjealbum där både gräl i köket och fylleäventyr ute på skånska landsbygden finns med. Närheten känns varken spekulativ eller påflugen. Pangpangbröder är en djupt kärleksfull film och jag tvivlar aldrig en sekund på att Danielson bryr sig mer om sina systersöner än om sitt filmmaterial.”
