”Jägarna var en hemvändarfilm och en thriller uppbyggd som en grekisk tragedi”, skriver Karoline Eriksson i SvD. ”Jägarna 2 skriker redan med sin titel ut att den är en uppföljare och en hyllning till den föregångare som den hela tiden syftar tillbaka till, vilket inte är en idealisk utgångspunkt för en film.”
Inte heller Maria Domellöf-Wik i GP övertygas av Kjell Sundvalls uppföljare. ”I Jägarna 2 möter Änglagård-nostalgi ett persongalleri som taget ur tv-serien Pistvakt. Närmast lyriskt vackra naturbilder på solnedgångar och älgar står i skarp kontrast till mer detaljerade närbilder på bestialiska kriminaltekniska fynd.” Därutöver vänder sig Domellöf-Wik mot filmens skissartade kvinnoroller och en ”outhärdligt mässande” dialog.
”Testrosteronduellen mellan Lassgård och Stormare hade kunnat bli patetisk, i stället är de som två stampande älgtjurar som lockar fram det farligaste hos varandra”, skriver en betydligt mer positiv Erik Helmerson i DN. Även om Helmerson tycker att filmen är en kvart för lång anser han att Jägarna 2 höjer sig över den genomsnittliga kriminalaren och menar att ”om Filminstitutet la resurser på att producera en sådan här polisfilm i stället för fem Wallander/Beck/Huss vore svenska biosalonger en betydligt trevligare plats.”
Och Michael Tapper tycker i Sydsvenskan rentav att Jägarna 2 är Sundvalls hittills bästa film. ”Sundvall använder sig skickligt av det både karga och andlöst vackra norrbottniska landskapet som kontrapunkt till dramat. Dessutom har han lagt sig till med närbildsstudier som dramatisk effekt. I dröjande tagningar på Eriks och Torstens ansikten uppstår frågor om hur olika dessa två faderfigurer egentligen är, trots Eriks föreställningar om sitt eget uppbrott från gamla onda traditioner.”
