Mahamat-Saleh Harouns A screaming man, som vann jurypriset i Cannes förra året, får mig att tänka på Murnaus Sista skrattet. Den utspelar sig i ett oroligt Tchad istället för i en krisande Weimarrepublik, men båda filmerna handlar om hotellarbetare som berövas sin plats i tillvaron. Hotellet återkommer som symbol för ojämlikhet och arbetet som källa till stolthet. Männen har visserligen haft som jobb att passa upp på gäster från andra samhällsskikt, men de har ändå kunnat göra det med ett visst mått av värdighet.
Adam är 55 år och poolansvarig. Alla kallar honom Champ eftersom han är en gammal simmästare. Lustigt nog degraderas han till grindvakt. Det vill säga, ungefär samma position som Emil Jannings så gärna ville återvinna i Sista skrattet efter att ha förpassats till tvättrummet. I A screaming man får Adam förvisso inte hantera några eleganta svängdörrar som Jannings, utan bara enkla bommar, och bilarna tutar respektlöst åt honom.
”Poolen är mitt liv”, säger Adam i ett ögonblick av artikulerad desperation när han just fått reda på att hans son ska ta över hans jobb. Resten av filmen biter han titeln till trots bittert ihop. Tills det så sakteliga går det upp för honom att poolen inte är hans liv. Utanför lyxhotellets grindar rasar snart ett inbördeskrig.
Harouns sevärda film börjar förrädiskt stillsamt och inledningens harmoni (med bland annat en finstämt erotisk scen med en vattenmelon) övergår i mollstämning och full tragik.
A screaming man visas på Cinemafrica som drar igång på onsdag.
