Read more »" /> Read more »" /> Fantomen på baletten – FLM
Bloggar Jacob Lundström Jacob Lundström, 2 mars 2011

Fantomen på baletten

Det är först på fredag som Darren Aronofskys balettskräckis har regelrätt premiär, men Black swan är ett exempel på en framemotsedd film som många redan har sett långt innan den visas på svenska biografer. Genom kommentarer i sociala medier och mer gammaldags sociala rum vet vi därför också att det är en film som väcker... Read more »

Det är först på fredag som Darren Aronofskys balettskräckis har regelrätt premiär, men Black swan är ett exempel på en framemotsedd film som många redan har sett långt innan den visas på svenska biografer. Genom kommentarer i sociala medier och mer gammaldags sociala rum vet vi därför också att det är en film som väcker vitt skilda reaktioner. Det är roligt. Och visst är Black swan vad filmvetare brukar kalla för en ”rik text”, med tacksamt många infallsvinklar för b-uppsatsanalyser.

Jag beskrev kort filmen såhär i min Aftonbladet-text inför Göteborgs filmfestival: ”I samma klaustrofobiska anda som Polanskis Repulsion är Black swan ingen distanserad betraktelse över hennes gradvisa jagupplösning – vi betraktar den genom henne.”

Det är också vad jag tycker att filmen gör så skickligt och det var länge sedan en film tog mig i besittning på samma sätt. Repulsion är ju också en av de filmer som Aronofsky nämnt att han haft som inspiration i arbetet med filmen, medan andra har kommit farandes med Flugan och de som velat vara lite mer elaka har jämfört den med Showgirls. Dennis Lim gjorde just det i sin intressanta men missriktade artikel på Slate som avfärdade Black swan som camp – eller möjligen anti-camp eller post-camp – eftersom han menade att den är så självmedvetet överdriven:

”Black Swan, a schizoid piece of high-minded trash that seems to divide audiences on how seriously it is ultimately meant to be taken, raises the interesting question of what it means for camp to fail—keeping in mind that it is, in Sontag’s famous formulation, ’a sensibility of failed seriousness.'”

Som ett brev på posten, om än knappast som ett svar på Lims text, nominerade New York Times filmkritiker AO Scott redan dagen därpå Black swan till årets mest missförstådda film:

”To scold the director, Darren Aronofsky, for what he doesn’t get about dancers or how he looks at women is almost deliberately to miss the point. This is, at bottom, a horror movie. It gathers psychological implications from its chosen milieu and makes them literal, giving flesh to wild metaphors of female sexuality and aesthetic risk.

Black Swan is no more about the behavior of ballerinas than its central pretext, Swan Lake, is about the habits of birds. It is, rather, an inky, unhinged fairy tale, a swirl of intuitions and sensations visited upon and realized through the body of its star, Natalie Portman.”

Uppdatering:
-Kerstin Gezelius i DN är överförtjust: ”Det är en patetisk, på sätt och vis föråldrad men också hypermodern saga om perfektionens pris och en av de där sällsynta filmerna där bild, ljud, story, huvudkaraktär och huvudrollsinnehavare utgör ett organiskt helt.”
-Emma Engström i GP likaså.
-Karoline Eriksson i SvD gillar också skarpt.
-Annika Gustafsson i Sydis är inte lika begeistrad.

Annons