Susanne Bier diskuterar hämndens och våldets mekanismer, men gränsen mellan politik och etik gör Hämnden banal och förenklad.

I somras läste jag Theodor Adornos bok Minima Moralia och hajade till då jag läste meningen ”Från varje biobesök kommer jag trots all vaksamhet ut dummare och sämre än jag gick in”. Först skrattade jag för att det fanns något överdrivet i det kategoriska. Några månader senare gjorde jag samma erfarenhet som den gamle muskteoretikern och kommunisten Adorno. Jag och en vän bestämde oss för att gå och se Susanne Biers nya film, Hämnden.

I filmen följer man två skolbarn som hamnar i våldsamma situationer på grund av mobbning, datorspel, internets bombrecept och samhällets machokult. Kring skolbarnen finns deras föräldrar med bristande relationer och en hotfull bilmekaniker. Vid sidan av detta danska perspektiv återkommer sekvenser från ett anonymt afrikanskt land där pappan Anton arbetar som läkare i flyktingläger. Där i flyktinglägren skär en hotfull milisman upp magarna på gravida kvinnor och trakasserar befolkningen.

Genomgående har filmen hyllats. Bier ställer de svåra frågorna sägs det. Johan Croneman skrev i Dagens Nyheter: ”Susanne Bier och Anders Thomas Jensen [manusförfattare tillsammans med Bier] lyfter fram några av våra mest grundläggande existentiella frågor i de här pojkarnas dödligt eskalerande relation, samtidigt berättar filmen om flera olika parallella, inte helt olika, mänskliga tillkortakommanden.” Bier pekar på våldets mekanismer, viljan att hämnas, förlåtelsens roll, men den obefintliga ambitionen att kontextualisera våldsanvändningen, att se på sådant som ekonomi, utsugning, makt och våldsmonopol i ett större perspektiv gör filmen banal och förenklar våldet. Den afrikanska milismannen, som är klichémässigt skildrad på serieskurksnivå, är ond och genomför följaktligen onda, rentav fruktansvärda handlingar eftersom det ligger i hans natur. Lika irrationellt framstår bilmekanikerns psykotiska beteende. Visserligen kanske inte våldet måste förklaras: det osannolika och tragiska finns i verkligheten och på filmduken. Men hur ska man tänka kring våldet: är det blott en berättarfunktion, ett sätt att skapa spänning, konflikt, eller säger Bier någonting om de etiska valen? Och vad påstår hon mer än att vi kan välja mellan hämnd och försoning och att detta val är svårt?

***

I en intervju i Göteborgsposten uttalar sig Bier: ”Hade jag gjort en film om politik, då hade jag gärna pratat om det här. Men nu har jag faktiskt gjort en film som handlar om moral och etik, inte om politik.” Hon säger också: ”Filmen handlar om att man ska uppföra sig som en hederlig människa och att det är svårt. Jag kan inte se den naturliga politiska konsekvensen av det faktumet.”

Här framställer Bier den liberala dumheten på ett önskvärt tydligt sätt: det etiska livet ska särskiljas från politiken. Det handlar bara om att leva ett hederligt liv som om den uppsättning val var och en står inför är de samma.

Jag kräver inte att Bier ska vara någon Bertolt Brecht eller Stefan Jarl för en ny generation, men om man inte inser att alla estetiska objekt står i förbindelse med en politisk verklighet och att etiska val får politiska konsekvenser är man rentav korkad. Bier intar en stark ideologisk positionering för ett individualiserat autonomt jag. Denna jaguppfattning kan jag inte betrakta som någonting annat än liberal propaganda där den fattiga, utslagna bär samma ansvar som alla andra: Världens konflikter går att förstå utifrån det mikroperspektiv en högstadieskola utgör.

Om vi bortser från det politiska perspektivet kan man betrakta Biers film som en form av tragedi, men då är det en tragedi som är i färd med att försonas. Det är en tragedi som går tillbaka till ett lyckligt danskt normalläge: Trots att pojken Elias står jämte en bil som sprängs vaknar han utan några allvarliga skador över huvud taget. I det anonyma afrikanska landet återstår däremot allt att göra. Där i denna obefintliga förändring av sakernas tillstånd finns en av filmens främsta kvaliteter. Men denna kvalitet tror jag snarare är ett utslag av vad litteraturvetaren och stalinisten Georg Lukascz skulle ha kallat realismens seger, än ett medvetet val av Susanne Bier för hennes film handlar ju inte om politik utan om att leva ett hederligt liv, ett liv efter korrekta etiska normer.