Det har skrivits många försonande fadersskildringar de senaste åren, men inte synts till någon motsvarighet på vita duken. Och Josef Fares pappasentimentala Farsan får ursäkta – det svenska filmåret 2010 har handlat om hur det är att ha en mamma som inte räcker till.
I uppväxtskildringen Svinalängorna är förvisso båda föräldrarna delaktiga i vanvården, men när pappa slår mamma och hon ändå tar hans parti, är det mammas svek som är störst. I loftgångsdramat Sebbe sitter den femtonåriga huvudpersonen på den lokala indiska restaurangen och vädjar desperat om mammas kärlek. I återföreningsdramat Miss Kicki reser den frånvarande mamman med sonen till Taiwan men är i själva verket ute efter att träffa en internetflört. I klassreseskildringen Till det som är vackert försöker 20-åriga Katarina frigöra sig från förortstillvaron och sparkar sin alkade mamma i magen.
Och om den litterära pappauppgörelsen är ett försök att ta kontrollen över en auktoritet genom att få ned honom på papper, finns förstås en risk att filmens mammapåhopp blir en spark på någon som redan ligger. Den misslyckade mamman i ovanstående fyra filmer saknar ekonomisk makt, dricker för mycket och ser lite patetisk ut med sina dimmiga ögon.
Medan pappas svek är ett latent hot blir mammas tillkortakommanden svårare att tolerara. Hon ska liksom bara finnas där. Hennes enda uppgift är ovillkorlig kärlek och markservice. Även om pappalitteraturen ger en fingervisning om att det börjar ställas högre krav på faderlig närvaro och närhet, finns det än idag knappast någon större skam än att vara en dålig mamma.
Mammafilmen visar att den moderliga kravspecifikationen inte är så lätt att leva upp till, särskilt inte när livet rämnar under fötterna, finast fångat av Eva Melander i Sebbe och Pernilla August i Miss Kicki. Kanske får rentav filmbarnens anknytningssvårigheter allegoriska dimensioner. Det finns ingen trygghet kvar när till och med mamma, samhällets sista skyddsnät, brister.
