Det satt långt inne, men igår bekräftades slutligen att Cissi Elwin Frenkel, som varit sjukskriven sedan augusti, lämnar SFI vid årsskiftet. Hon blir istället chef för tidningen med samma namn. Chef, alltså. Med tanke på att hon precis som alla andra SFI-direktörer före henne fått utstå en hel del kritik kan det kanske vara skönt att arbeta på en tidning som står ”på chefens sida”.
Det säger också något om den ursprungliga tillsättningen av Elwin. Det var en utåtriktad och organisationskunnig arbetsledare snarare än en konfliktsökande filmpolitisk visionär styrelsen var ute efter. Helena Lindblad skriver i sin kommentar om Elwins vinnande ”värdinneegenskaper” samt att hon har ”lyckats öppna upp och fräscha till det tidigare rätt otillgängliga Filmhuset”.
Det är däremot svårare att hålla med Lindblad om att Elwin satsade rätt med Cinemataket. Här verkar det snarare ha varit det målgruppstänk, som Nils-Petter Sundgren skriver om i sin kommentar, som spökat. Han skriver också: ”Filminstitutets konsulter bör nu höja ribban för vilka projekt som ska få produktionsstöd. Fem miljoner åt Tre solar och nio till Göta kanal vittnar om bottenlöst dåligt omdöme.”
Återstår att se om det är något nästa VD – som nu får den tveksamma lyxen att försöka jämka ihop ett nytt filmavtal – kan råda bot på. Jag skulle inte sätta mina pengar på det.
Avslutningsvis får vi inte glömma att svensk film har varit ovanligt framgångsrik under Elwins fyra år. Är det frukten av hennes ”mer pengar till färre filmer”-reform? Eller något helt annat? Det tål att tänkas på för nästa kvinna eller man på skansen.
