Kristian Petri är en resande filmare. Brunnen letar spår efter Hemingway i Spanien, Tokyo noise fångar den japanska huvudstaden och för närvarande arbetar han på ett filmprojekt om hotell. För Jonas Holmberg berättar Kristian Petri varför han ville skapa en stad som inte finns i nya filmen Ond tro.

Titta på den här servitören! Hans rörelser är livliga och markerade, han rör sig lite för noggrant, lite för fort, han kommer till gästerna med lite för snabba steg, han böjer sig mot dem med något överdriven omsorg, hans röst och ögon uttrycker ett alltför angeläget intresse att passa upp på gästen. Hela hans sätt att uppträda ter sig som en lek, ett spel. Men vad är det han spelar? Man behöver inte iaktta honom länge för att inse det: han spelar att vara servitör. På Konstnärsbaren i Stockholm är servitörerna nästan lika omsorgsfullt korrekta som den parisiske garçon som existentialisten Jean-Paul Sartre beskriver i Varat och intet. I välstrukna vita skjortor rör de sig rakryggat genom lokalen. Sartre var kritisk mot den nitiske servitörens försök att undkomma varat-för-sig. Själv tycker jag att den mjukt formella artigheten är ganska trivsam. Vår bords beställning har försvunnit i bokningssystemet, men på ett par minuter har de ordnat ett hörnbord vid plyschsofforna längst in i lokalen. Utanför är det sommar. Kristian Petri har precis varit på sin sons skolavslutning. Från början var planen att hans nya film Ond tro skulle gått upp på bio redan i vintras, men under klippningen blev Kristian Petris pappa svårt sjuk. Ett tag pendlade Petri mellan klipprummet och radiumhemmet, innan han bestämde sig för att göra ett uppehåll. I mars blev den mörka skräckisen ändå klar. Nu hoppas Petri att den ska festivalvisas i Toronto eller Venedig innan den svenska premiären i oktober. Servitören kommer till bordet. Kristian Petri beställer råbiff med lök.

Hur känns det att vara klar med en film och vänta på mottagandet?
– Jag känner ingen nervositet. Jag har gjort min film, och nu lever den sitt eget liv. Men det är klart att det skulle vara tråkigt om den inte fungerade. Jag hoppas att det finns ett antal människor som förstår den och tycker om den, även om den har en tröskel i sitt berättande. Det tycker jag är bra. När man tittar på en film av Antonioni eller Béla Tarr kostar det någonting att komma in i den. Du får koncentrera dig lite grann och fokusera. Det kan stöta bort en del. Jag kan tänka mig att den kommer reta många som tycker den är mystisk och konstig och svårgenomtränglig.

Varför tror du det?
– Jag är pessimistisk. Vi måste fejsa att film är en industriprodukt på en underhållningsmarknad som är ganska korkad. Sen är det en konstart också. Det är som Truffaut sa, att alla människor har två yrken och det ena är filmkritiker. Alla har en synpunkt, och tror sig vara experter på just film. Vilket nivån på många filmkritiker talar om. Men det är jättesvårt att veta något om publiken. Det blir så hypotetiskt att vända sig till någon. Jag tror att jag gör film för mig själv och mina vänner och några till som man respekterar och hoppas ska kunna förstå. Sen vad den stora mystiska massan tycker, det har jag ingen aning om.

***

När Jean Paul Sartre skrev Varat och intet var det mot bakgrund av massans obehagliga rörelser under fyrtiotalet. Som meteorolog i armén tillfångatogs han och läste Heidegger i det tyska fånglägret. Åren efter sitt frisläppande skrev han Varat och intet. I boken betonar Sartre människans fria vilja. I en värld utan gud är människan själv ansvarig för de val hon gör. Även om det kan vara jobbigt, kan hon inte förneka det.

Den överdrivet omsorgsfulle servitören som helt går in i rollen som servitör tar inte ansvar för sin frihet, utan retirerar till att bara uppfylla vad hans specifika roll i samhället kräver. När servitören agerar utifrån premissen ”jag är servitör” snarare än ”jag är en fri existens som måste ta ansvar för min frihet” lever han förljuget – i ”ond tro”.

Att dramatikern Magnus Dahlström, som har skrivit manuset till Ond tro, valde ett av Sartres nyckelbegrepp som titel gör det lätt att betrakta huvudpersonen Mona (spelad av Sonja Richter) som ett existensfilosofiskt exempel. Hon är en nyinflyttad danska som blir vittne till ett mord, men snarare än skrämd blir hon extremt fascinerad av mördaren. Samtidigt inleder hon ett förhållande med den märklige mannen Frank (Jonas Karlsson). Handlar hon i ond tro? Hur förhåller hon sig till varat-i-sig och transcendensen? Kristian Petri tycker inte att man måste ha fördjupat sig i fransk efterkrigsfilosofi för att kunna tillgodogöra sig filmen.

– Man ska inte slaviskt följa det där, det är ingenting som man behöver veta, säger Petri. Men en stor del av filmens subtematik är ju hur människor betraktar varandra. Allt det här gamla som Sartre skriver om hur man ser på en annan människa. Att helvetet är de andra. Att vara objekt i någon annans ögon, och subjekt i sina egna, det är helvetet. Det finns hela tiden i filmen. Mona handlar i ond tro i början, men så småningom blir hon autentisk.

Sartre måste ändå betytt en del för filmen?
– För Magnus har det funnits där. Han använder ofta mytologiska eller filosofiska bakgrunder. Det som är bra med honom är att han aldrig skriver en på näsan. Att han arbetar in det i en genre eller i en vardaglighet. Ond tro är en film där du inte ska veta. Ett tag hade vi alla möjliga idéer om hennes backstory men det blev alldeles för tydligt. Det hade blivit banalt om man hade haft med hennes bakgrund som ett slags lösning. Men det finns en brutal pappa där, jag tänker mig en efterbliven dansk bondgård någonstans.

***

Kristian Petri är uppvuxen i Uppsala. Han föddes 1956. Hans pappa var chef på Utbildningsradion. Som helt ung ville han bli skådespelare, men bestämde sig sedan för att bli regissör.

Var dina föräldrar filmintresserade?
– Nej, inte direkt.

Ändå visste du som 15-åring att du skulle bli filmregissör?
– När jag var 15 hade jag precis flyttat till Stockholm. Min mamma tog livet av sig i Uppsala. Jag bodde hos min bästa vän i New York i tre månader, sen flyttade jag till Stockholm och kände ingen. Jag var ensam ett tag. En av de första sakerna jag gjorde var att jag började gå på Cinemateket. Jag gick dit nästan varje dag i två års tid, bara för att jag älskade att vara där. Jag tog tåget in till stan och såg en föreställning, ibland två föreställningar. Så såg jag alla klassiker. Och jag älskade filmvärlden, och kände att jag ville bli en del av den.

Vad tänkte du då att du ville göra för film?
– Ja, vad hade jag för tidiga drömmar? En av de första idéer jag hade var att göra en film om Majakovskijs sista natt i livet. Han var hemma hos Veronika Polonskaja, och sedan tog han livet av sig. Han spelade rysk roulette, sköt sig i hjärtat. Väldigt romantiskt.

***

Samtidigt som tonåringen Kristian Petri filade på sitt manus om den ryske poetens sista ordväxlingar med sin älskarinna extrajobbade han som maskinist på biografen Sergel, och jobbade gratis på film- och tv-inspelningar. En gång sökte han till filmregilinjen på Dramatiska institutet. Som sista prov gjorde han en film om Hitler som biktar sig. Lösmustaschen ramlade hela tiden av, och Petri kom inte in. Istället fick han jobb som producent på SVT, och gjorde en rad kortdokumentärer. Hans första fullängdsdokumentär för tv hette Aska och jordgubbar och var ett mediekritiskt vänporträtt av den kontroversielle Stig Larsson, en av få svenskar som liksom Petri framgångsrikt verkat i såväl filmens som litteraturens fält.

Hur hamnade du på SVT?
– När jag var 19 eller 20 gjorde jag en beställningsfilm för ABF som handlade om gruvarbetare på Jamaica. Det var skitkul. Genom den filmen blev jag anställd på SVT, och gjorde ett helt gäng dokumentärfilmer där. Dokumentärfilmare hade sjukt stark ställning då. Det var några som var jävligt coola. Den jag tyckte bäst om var Eric M Nilsson, men han var ju frilans, han hade redan slutat då.

Vad var det i hans filmer som du tyckte om?
– Det var lekfullheten, friheten och ett slags torr humor. Det känns som en människa som är just lekfull och frit ycker jag. Ett slags intellektuell nyfikenhet.

Ser du dig som en intellektuell filmare?
– Det låter så pretentiöst när man pratar så här… är jag det, haha?

Jag vet inte, jag frågar dig!
– Jag vet inte. Film är inte ett speciellt intellektuellt medium egentligen. Det är mer ett emotionellt medium. Men det är klart, vissa filmer som jag kan uppskatta är ju onekligen mer intellektuella. Chris Markers filmer till exempel. De är mer som litteratur nästan, det är nästan lite fusk.

Hur menar du då?
– Ja, bilderna är uppriktigt sagt ganska taffliga och inte så intressanta. Det är texten, litteraturen, som är intressant. Jag är en sucker på att det ska vara fint och att det ska vara snyggt. Jag tycker Ond tro är väldigt snygg. Men jag gillar ju Chris Marker. Och jag har alltid tänkt att det är synd, varför kan man inte, i den bästa av världar, göra en film som är både och? Som har kvalitet i berättandet men som dessutom är visuell, gripande och spännande. Det borde gå att göra, tänker jag.

Varför görs det inte då?
– Jag kan tycka att många fotografer, det låter ju hemskt det här, men de är så väldigt tekniska. Många av dem är inga riktiga cineaster.

***

Kristian Petri har skrivit romaner, noveller och reseskildringar. Hans senaste bok, den historiska kortromanen Jag ska dundra, skrev han tillsammans med Peter Englund, nu ständig sekreterare för Svenska akademin.

Ser du dig som filmare eller författare i första hand?
– Jag ser mig verkligen som både och. Den stora skillnaden är att filmandet är så socialt. Det kräver att man måste kommunicera med många människor för att genomföra din vision, medan du är helt ensam när du skriver. Båda har ju sina fördelar, och jag tycker om att växla. Det är otroligt förmånligt. Skriva är lätt. Att filma är mycket svårare. Man måste entusiasmera folk att satsa massa pengar, och så måste man kompromissa. Man får inte det perfekta vädret. Hur stark konstnärssjäl du än är kan du inte kräva det perfekta vädret varje inspelningsdag. Ibland får du hacka i dig att det ser lite sämre ut. Det är alltid något som skiter sig. Det handlar väldigt mycket om att göra rätt kompromisser och att kunna leva med dem. Att inte hata dig själv allt för mycket när du går och lägger dig.

Vad kan du göra med film som du inte kan göra med litteratur och vice versa?
– Litteraturen är gränslös. Det finns ingenting man inte kan göra i litteratur. Men när filmen är som bäst kan den innehålla både litteratur och musik. Och bild. Som filmare skulle jag vilja använda friheten jag känner när jag skriver. Jag skulle vilja att den var mer möjlig. Det är ju mina egna begränsningar, men det är ett problem att man styrs av andra människors rädslor och förväntningar. Speciellt när man ska sälja in något.

Varför speciellt då?
– Det är jävligt tråkigt när man pratar om film för ofta hamnar man i ekonomin, men det är sån stor skillnad från litteraturen. Tänk dig att Gunnar Ekelöf går upp på Bonniers och ska pitcha Non serviam, för att kunna få pengar för att sitta och göra den. ”Ja, vem tänker du ska köpa den här diktsamlingen?” Det är ju så det ser ut i filmvärlden. Det är bitvis väldigt förödmjukande, och det gör att man blir mycket mera defensiv. Du lägger dig där du tror att du blir förstådd.

Undantaget är dokumentärer. Där är det mindre kommersiella krav, och jag kan känna en större frihet. Det är konstigt att dokumentärfilmare inte är mer avancerade berättarmässigt. Dokumentärfilmen borde vara filmens poesi. Jag fattar inte varför den för det mesta är så otroligt konventionell. Att spelfilmen är det, det förstår jag, den har andra spelregler.

Kan man bryta mot spelreglerna?
Delvis. Förutom att någon som Tarkovskij var ett geni, så hamnade han i ett system där det var tillåtet att göra den typen av poesi. Hans manus var ju bara några A4-sidor. Han skrev inte ens manus, utan improviserade fram de här drömlika bilderna och fick någon att betala för det. Skulle han komma in med sina manus på Svenska filminstitutet skulle de skratta åt honom. Det finns inte på världskartan. Om han inte redan var känd då, som han var mot slutet.

***

Dagarna innan middagen har Petri ägnat åt Träsket, en kortroman till Rönells antikvariat som fyller 80 år. Han tycker att det är ”skitkul”att skriva den. Det enda som verkar störa honom är den pågående rättstvisten med produktionsbolaget Tre vänner gällande filmrättigheterna till John Ajvide Lindqvists zombieroman Hanteringen av odöda. Tre vänner vill sälja optionen till USA, men både Petri och Lindquist vill, och ska, filmatisera den i Sverige nästa sommar. Kristian Petri lockas av att gjuta nytt liv i en föraktad genre – han beskriver zombiefilmen som skräckfilmens arbetarklass. Bara splatterfilmen befinner sig eventuellt ett snäpp lägre i hierarkin. Han vill att filmen ska bli ”emotionellt brännbar”.

Dina dokumentärfilmer är väldigt sökande och essäistiska, medan spelfilmerna är mer rakt dramatiska. Vad beror det på?
– I dokumentärfilmerna är jag mycket närmare min litteratur. De andas ett subjekt på ett annat sätt. Det betyder inte att det inte finns ett subjekt i spelfilmerna, men det är inte lika uppenbart. Det finns inte en lika tydlig berättare. Även om jag skulle säga att de också ingår i mitt universum.

Vart är ditt universum på väg?
– Jag håller på med en dokumentär som heter Hotellet, som är ett slags självbiografisk essä om hotellrum över hela världen. Tematiskt påminner den om Atlanten och Fyren och Brunnen, och den ska kännas som Brunnen sönderslagen med Tokyo noise. Jag vill skapa något som är gränslöst.

Hur gör man något gränslöst?
– Jag har lärt mig att börja klippa, så jag sitter och klipper själv. Så jag kan göra film på samma sätt som när jag skapar litteratur. Men jag klipper inte så bra, så jag får ta in en klippare sen som kan hjälpa mig att sätta en finish.

Du har filmat allt redan?
– Inte allt, men en hel del. På flera hotell.

Som du har bott på?
– En del, en del inte.

***

Ett par dagar efter middagen publicerar Dagens Nyheter en essä av Kristian Petri. I essän sitter Petri på Hotel Pan Pacific i Singapore, läser en antologi om litteraturens hotell och funderar på det särskilda bandet mellan författaren och hotellet. Han berättar om Herman Hesse och badhotellet Verenahof, om Marcel Proust och Grand Hôtel Cabourg, och om Joseph Roth som kallade sig ”en hotellmedborgare, en hotellpatriot”.

Vad är det som intresserar dig med hotell?
– Det är ju allt möjligt, det är en lek med identiteter. Du kan betala för en natt och så kan du vara vem du vill. En gång i tiden var det den framväxande borgarklassens sätt att försöka bli adelsmän. De skapade Grand hôtel, så att de skulle kunna leva i ett slott för en natt, även om de inte hade råd med det resten av året. Det är samma sak nu. Du kan leva som en rockstjärna eller en dokusåpakändis för en kväll. Eller en författare om det är det du vill. Du kan köpa dig in för en kort tid.

Köper du en identitet när du bor på hotell?
– För mig är hotellet framförallt en underbar arbetsplats. Jag älskar att sitta och skriva där, som Simenon, som tog in på nya hotell hela tiden och skrev alla sina böcker på hotell. Det är min perfekta arbetsplats. Ibland undrar jag om det är mitt perfekta hem också.

***

Kristian Petri är en resenär. Han har gjort reseskildringar för radio och tidningar, skrivit romaner om fjärran platser. Borneos djungler, den sibiriska ön Sachalin, Sydafrikas ”sincity”, den egyptiska byn El Alamein. För att nämna några. Med filmkameran har Petri bland annat rest till öar i Sydatlanten (i den vackert fundersamma Atlanten), Tokyo (i det pulserande stadsporträttet Tokyo noise) och för dokumentären Fyren reste filmteamet till hela nio olika länder.

Det är uppenbart att Kristian Petri mer än de flesta intresserar sig för platser. Hur de ser ut, hur de låter och vad de gör med dem som bor där. Men Ond tro utspelar sig inte någon särskild stans. När Mona vandrar runt i en mörk stad går det inte att känna igen sig alls. Filmen utspelar sig i mellanrum, baksidor och öde platser som tillsammans skapar upplevelsen av ett slags ickeplats.

I en av de allra första bilderna i Ond tro är det en spårvagn som åker förbi. Då blir man sådär ”Jaha är det här i Göteborg eller Norrköping?”

– Men sen så ser du att det finns en tunnelbana i den också.

Ja, exakt.
– Vi ville skapa en stad i Sverige som inte finns. Så vi byggde upp en. Vi byggde upp en karta över staden, för de olika scenerna. Här ritade vi upp ett kvarter, här är finanscentrum, här är en slags överklassvillaförort och här bor Mona och här ser det ut så här och här är kyrkan och här är hamnkvarteren. Vi ritade upp hela staden, och så hade vi en stad där vi gick in i kvarter som inte finns med i filmen och tänkte ut hur dom såg ut och hur dom ledde till varandra när dom åkte bil. Till slut så hade vi en spelplan för den här fiktiva staden.

Hur påverkade det tänkandet kring filmen?
– Det var jävligt skönt. Vi ville inte att det skulle vara Göteborg eller Stockholm, men det ska vara en stor svensk stad som har spårvagn och tunnelbana. Merparten är inspelad i Göteborg, men jag tror att även göteborgare tycker att det är jävligt svårt att känna igen. Vi filmade inte på några landmärken.

Nej, man känner ju inte Göteborg i filmen.
– Nej, det tror jag inte att man gör, och det är en hel del Trollhättan och Uddevalla och Stockholm också för den delen. Det är en mischmasch.

Det är väldigt mycket baksidor och öde platser i filmen.
– Vi ville ha en ren spelplats. Rena miljöer som inte skulle vara belastade, som en känd stad. Vi ville skapa ett Ond tro-universum. Ett eget universum. En svensk stad som man aldrig har sett förut. Som inte finns men som finns, en Ond tro-stad.

Vilka är de typiska ställena i Ond tro-staden?
– Jag älskar till exempel stället där hon bor. Det är ett jättekonstigt bostadsområde i Örgryte som vi hittade, och har en hiss som går rakt ner till utgången. Du går in via parkeringshuset, där ett konstigt träd växer.

Ond tro är en spänningsfilm. Men när Mona går runt i mörkret och mördaren är nära hade man ofta kunnat göra det mycket mer läskigt. Varför använder du inte fler klassiska spänningsgrepp?
– Alltså vi tittade mest på Antonioni. Den största stilistiska förebilden var Den röda öknen mer än någon skräckfilm. Det kanske avspeglar sig på nåt sätt. Men det finns uppenbara spänningsmoment i huset i slutet.

Ja, det är egentligen först där som det börjar användas.
– Ja, innan dess så är det mer en freaky känsla av att det ska kunna hända någonting, men det händer ingenting.

Vad var det hos Antonioni som inspirerade dig?
– En viss atmosfär som jag hittade i den konstiga fabriksstaden i Den röda öknen. Och vissa färger. Hans gröna och gråa. Den där kappan som Mona har, vi var väldigt nöjda när vi hittade den.

Den är väldigt fin.
– Den har en mystiskt blålila nyans.

Den här 60-talskappan gör att Mona ser ut mycket som en filmperson. Var det meningen?
– Ond tro är överhuvudtaget inte samtida. Sådant som kappan och den här tunnelbanevagnen som är från tidigt 60-tal gör att den inte är samtida. Och hon lyfter en gammal 60-talstelefon. Det finns hela tiden sådana markörer som är ganska offade, just för att bryta sönder tiden. Det är plågsamt när man gör en film och så har de vissa kläder som sen känns omoderna. Om de har fel axelvaddar känns en film på en gång väldigt gammal. Jag ville trasa sönder det redan från början. Det är inte så intressant när den här filmen utspelar sig. Det är kanske just nu, det kanske är för tio eller tjugo år sedan eller i en snar framtid, vad vet jag.

Du kände inte att det fanns någon fara i det? Filmen finns i en viss europeisk tradition, och du hämtar vissa yttre symboler från en tid där de stora mästerverken gjordes. Det fanns inte en risk att det skulle bli pastisch?
– Nej, jag känner att den är så stark i sig själv. Man kan kosta på sig det. Jag skäms inte för att jag har förebilder, utan jag kan leka lite med det. Det behöver inte förstöra den här berättelsens egen kraft, utan snarare gör det att det blir uppriktigt. Det är inget jag försöker dölja eller vara smart med. Jag ville göra den tidlös. Den kanske är otroligt samtida på ett sätt, men på ett sätt drar den sig undan.

Det är intressant att man tänker på Antonioni när man pratar om tidlöshet. Många av filmkonstens eviga verk kom ju under 50- och 60-talen. Nu uppfattas de som tidlösa, och som filmare måste man kanske förhålla sig till dem. När du säger att du vill göra en tidlös film så använder du en viss stil och vissa attribut hämtade från just den tiden. Likaså allt det här med alienation, oc Sartres existentialism, det var ju också idéer som verkligen levde då. Hos Antonioni finns ju de idéerna… Ja, jag vet inte om det här blev en fråga riktigt.
– Det låter som att du skriver din artikel.

***

Som fiktionsfilmare är inte Kristian Petri särskilt produktiv. Ond tro är hans tredje långfilm på 15 år. Efter debuten Sommaren, där Gunilla Röör förlorar sitt barn och börjar gråta under en porrfilmsinspelning, dröjde det åtta år innan Detaljer gick upp på svenska biografer. Precis som Sommaren blev Detaljer en kritikerframgång. Lars Noréns manus utspelar sig i Stockholms kulturborgerlighet. Michael Nyqvists förläggare är gift med Pernilla Augusts läkare, men blir kär i Rebecka Hemses författarprospekt som snart blir ihop med Jonas Karlssons dramatiker. Sen kastas allt om.

Hur kom du i kontakt med Lars Norén?
– Han beställde en pjäs av mig när han var chef på Riksteatern. Då träffades vi några gånger och jag sa att jag oerhört gärna skulle vilja göra en film på något han skrivit. Men han sa att han avskyr filmvärlden för att den är så korkad. Ja, jag håller med sa jag, den är otroligt korkad. Sen snackade vi inte mer om det. Ett halvår senare ringde han mig en fredagskväll och sa att han hade ett manus. ”Har du tid kan du få det nu. Kan du läsa det till söndag?” Jag gick och hämtade det, vi bodde inte så långt ifrån varandra. Det var tjockt som en telefonkatalog. Men jag tyckte att det fanns en film där, så jag sa att det vore jätteroligt att göra något på. Bra, sa han.

I svensk filmhistoria sticker Detaljer ut. Även om tematiken är välbekant, så är spelet och formen annorlunda. Ser du det som en speciell film?
– Jag har gjort den själv så jag vet inte. Men jag tittade ju inte på någon annan svensk film. Men det har jag aldrig gjort. Det finns väl ingen liknande svensk film. Den här Closer påminner kanske lite om en lite ofarligare Detaljer. Någon liknande svensk film har jag inte sett. Men jag har inte sett någon svensk film som Ond tro heller. Möjligtvis Låt den rätte komma in då.

Det är så här vi fungerar, vi letar efter referenser. Det gör jag också. Samtidigt är det en underbar tanke att man skapar ett eget litet universum som ingen har gjort tidigare. Och då gäller det ju att kunna ladda sitt universum med något. Vad det nu är.

Om man ställer in ett föremål i en Tarkovskijfilm, det skulle kunna vara den här kaffekoppen, och ger den tillräckligt mycket uppmärksamhet och rätt ljus och rätt kärlek så blir den magisk. Och så stänger du av filmen, och så tar du ut den. Då är det bara en tråkig espressokopp, ingenting.

Detaljer är väldigt teatral, vilket ofta ses som ett skällsord. Var du rädd för det?
– Nej, jag tycker ju om det. Jag kan se en viss typ av teatralitet i vissa Bergmanfilmer, som Nattvardsgästerna och Såsom i en spegel, och fullkomligt älskar den. Det stör mig inte alls. Det finns något som gränsar till litteraturen där. Jag tycker att det finns en poesi och musikalitet och intelligens i den där dialogen så jag kände inte någon skräck för det. Sen råkar jag känna människor som pratar precis så där, som en viss typ av litteratur. Så egentligen är den mer realistisk än vad folk tror. Men man kan ju inte övertyga kritiker om att sådana människor faktiskt existerar. De rör sig i andra kretsar.

Det är annars mycket mummel i den svenska samtidsfilmen.
– Jag uppskattar Farväl Falkenberg-gänget och Ruben Östlund, men de ser inte dialogen som att den har ett litterärt egenvärde. Jag ser den som något i sig, och det beror kanske på att jag har en litterär bakgrund. Men det finns en ganska stor tolerans för olika typer av personligheter i svensk film idag. Det är så jag tycker att det ska vara. Man behöver inte slå det ena i huvudet på det andra.

***

Samtidigt som sällskapet vid bordet intill börjar skratta hejdlöst säger Kristian Petri att Hoyte van Hoytema nu är på väg till oss. Van Hoytema är filmfotograf och har fotograferat Ond tro. Bildsättningen av Lasermannen, Flickan och framför allt Låt den rätte komma in har de senaste åren gjort holländaren till Sveriges just nu mest eftertraktade fotograf.

Hur började du och Hoyte van Hoytema arbeta tillsammans?
– Ett år innan vi började spela in Ond tro samlades jag och Hoyte med var sin laptop. Han hade 50 filmer på sin och jag hade 50 filmer på min. Och så började vi visa scener för varandra som hade betytt något för oss. Långsamt närmade vi oss ämnet. Först började vi bara: vad älskar du? Ungefär som ett kärlekspar som möts på en middag. Sen benade vi oss ner genom filmhistorien och blev mer konkreta. Till slut så klippte vi fram en mood reel på tio minuter med allt från Bresson till Wong Kar-wai och bröderna Dardenne. Den hade vi i ryggmärgen sen när vi gjorde filmen.

***

När Hoyte van Hoytema dyker upp märks det direkt att de båda männen känner varandra väl. Jargongen skvallrar om många långa dagar tillsammans på inspelningsplats. Precis som Kristian Petri är Van Hoytema klädd i blått och svart, men de är ganska olika. Petri pratar tyst, Van Hoytema bullrar varmt ironiskt på engelska blandat med svenska och lutar fötterna mot en stolskant. Kristian Petri berättar att vi just pratade om när de satt och visade filmer för varandra.

– Ja, och så brukade vi gå till en konstig dvd-butik, säger Hoyte van Hoytema. Vi käkade lunch på Nalen, och efter smet vi dit och Kristian höll upp den ena sjuka filmen efter den andra. När jag kom hem efter att vi varit där hade jag mycket att förklara för min fru.

***

Regissören och fotografen skämtar hela tiden. Men de har också animerade diskussioner om filmberättande med vidvinkelobjektiv, om Ola Billgren och en ”Bergmanbild” som Van Hoytema älskade (”De håller om varandra och talar om kärlek”) men som Petri valde bort i klipprummet (”Det blev för tydligt”). Jag lyssnar mest. När jag går på toaletten stänger de av mikrofonen.

Efter ett tag kommer servitören fram och tillrättavisar Van Hoytema. Han måste ta ner fötterna från stolen. Van Hoytema är lite långsam, och servitören visar ett litet tecken på irritation. Sartre skulle gilla det, att han för några sekunder slutar spela sin roll så prickfritt. Jag blir lite generad. Vi dricker ett sista glas vin och hoppar in i en taxi. St Paul, produktionsbolaget som har producerat Ond tro, har fest på Södermalm.

I taxin sitter jag och Van Hoytema i baksätet. Han pratar om The fighter, sitt första Hollywoodäventyr, med Christian Bale och Mark Wahlberg i huvudrollerna. Om ett par dagar ska han åka till USA och överse färgkorrigeringen. Kristian Petri sitter i framsätet, men när vi åker över Centralbron vänder han sig bakåt. Han tittar på den sena sommarhimlen över staden. ”Det är nästan för vackert. Det skulle inte gå att filma.”