Har skrivit i Aftonbladet om svensk filmkanon. Texten fick en möjligen lätt missvisande rubrik: ”Tiden är inte mogen”. Och medryckare: ”Jacob Lundström om omöjligheten att bygga en filmkanon i nuläget.”
Problemet med Folkpartiets utspel häromveckan är ju inte främst brist på tajming utan på filmpolitisk prioriteringsordning.
Min poäng är å ena sidan att det redan existerar svenska filmkanon, både på pränt och i mer flytande form, varför kanonkramarnas förslag känns ganska fånigt. Å andra sidan att den nödvändiga kanonrevideringen försvåras av att det svenska filmarvet är så pass otillgängligt, vilket i min bok är en viktigare fråga än den där listan.
Jag väntar hur som helst med spänning på fortsättningen på Cinematekets nomineringsrunda ”100 svenska filmer du måste se!”. Förhoppningsvis får den en slagsida mot filmer som faktiskt inte går att se på annat vis.
Ps. Inför texten gjorde jag en internetsökning på ”svenska filmklassiker”, vilket bland annat ledde fram till en auktionssajt där 11 stycken VHS aldrig översteg utropspriset på 1 krona. Ds.
Ps2. Läs Gunnar Iversens fallstudie om den fullbordade kanoniseringen av Ni liv. Jo, Arne Skouens motståndskämpesskildring ingick i den norska serie Cinemateket körde för några år sedan. Ds.
Ps3. Besläktad är också digitaliseringsdebatten i Svensk Dagbladet mellan bland andra IB-stiftelsens Jan Holmberg och KB:s Pelle Snickars. Se exempelvis här, här och här. FHP:s Gunno Sandahl kommenterar bland annat här. Ds.
