Efter att Anita Björk gjort global succé som fröken Julie i Alf Sjöbergs Strindbergfilmatisering från 1951 ville Alfred Hitchcock att hon skulle spela huvudrollen i bikt-thrillern Jag bekänner. Men snart efter att den svenska skådespelaren anlänt till Hollywood fick hon boka en returbiljett. När det skandalkänsliga filmbolaget Warner Bros fick reda på att Björk inte bara hade ett oäkta barn, utan också höll sig med en syndikalistisk älskare (Stig Dagerman), tvingade de Hitchcock att anlita Anne Baxter istället.
I boken Casting might-have-beens listas tusentals sådana historier på alternativa filmhistoriska utfall. Det är inte sällan chockerande tankesprång. Ingrid Bergman istället för Bette Davis i Allt om Eva? Tänk om! Bibi Andersson som Annie Egerman i Sommarnattens leende? Viveca Lindfors i Sound of music? Bah!
Min spontana impuls när jag vistas i den alternativa filmhistorien är den fantasilösa lättnaden: vilken tur att det blev som det blev. Också ställd inför skådespelarinsatser jag inte ens gillar känns alternativen närmast stötande. De Niro istället för den brutalt överspelande Daniel Day Lewis i Gangs of New York? Nej men det hade väl inte gått?
