Massan betraktades både med skräck och fascination under 1900-talet. Bertolt Brecht skrev att vårt begrepp om massan är härlett från individens perspektiv. Det blir därför lättare att identifiera sig med den som betraktar massan än med massan, där den omhuldade individualiteten antas upplösas.
På film kan massans rörelser fångas på avstånd, vilket ger en distanserad inramning, där massan alltid är de andra. Eller så kan kameran befinna sig mitt inne i massan, vilket ger en skakigare upplevelse av dess lidelser.
Svenska skådespelare uppträder dock oftast i mindre sällskap och svensk film är mer känd för närbilder av ansikten i existentiellt knas än för koreograferade folkhav. Det är dels en fråga om budget och logistik förstås, men vi får inte så många exempel på hur vi egentligen ser på massan. Utgör den ett hot om pöbelvälde som i Fritz Langs Fury, en fascistisk ordning som i Leni Riefenstahls Viljans triumf eller är den en löftesrik kraft som i Eisensteins Dagar som skakade världen?
Nationalepos till statistfester som Karl XII från1924 och Arn-filmerna åsido – svensk film är bättre på processioner än strids-formationer. Tågandet genom snön i Mauritz Stillers Herr Arnes pengar från 1919 är möjligen snyggare än det är talrikt, men snackar vi massor blir det inte mer smockat än i dokumentära Hjalmar Brantings jordafärd sex år senare. Bilden av den vördnadsfulla massan som följer statsministerns kista genom Stockholm är en socialdemokratisk triumf.
