Nya Cinemateket hade premiär på Filmhuset i måndags. Jag fick tyvärr förhinder och missade såväl Sunset Boulevard som efterföljande mingel till filmmusik. Lika bra det, hade väl ändå bara legat och poserat i någon soffa, mumlandes “We don’t need dialogue. We have faces!”
Vari består då detta “nya”? Tyvärr är det svårt att komma ifrån känslan att det är en nedskärning maskerad som nysatsning. För ett par år sedan snittade Cinemateket i Stockholm nästan fyra föreställningar om dagen. Mars månad 2010 är det drygt två.
Affischens avskaffande har nog lämnat många cineaster rådvilla inför tomma väggytor. För någon som tillbringat många, men i backspegeln alltför få, eftermiddagar på biografen Sture i Stockholm är det framför allt sorgligt att se filmhistorien packa ihop sitt pick och pack från innerstaden och isolera sig i en bunker vid ena änden av Gärdet. Trots upphottad foajé med aldrig så många retrochica sittdynor i form av kanelbullar, design by Peter Celsing. (Uppdatering: Cinemateket kommer dessutom att visa film på söderbiografen Victoria en kväll i veckan.)
Jag tycker det är olyckligt också av andra skäl – om något borde ju Cinemateket utöka sina samarbeten med andra biografer. Förslagsvis Folkets hus och parker som visat digitala framfötter runt om i landet och dessutom pekat på en framtid för singelbiografen genom Bio Rio i Hornstull i Stockholm.
Cinemateket för 2000-talet borde naturligtvis vara digitaldistribuerad folkbildning till varje biograf med en nätverkskabel. När landsortsbiografer sänder opera live från Metropolitan i New York måste det gå att sända filmhistorien live från Filmhuset i Stockholm. Till glädje för alla som inte bor utmed buss 72:s färdrutt.
Biografen har inte spelat ut sin roll i och med digitaliseringen – tvärtom. Inte bara för att biografen, som Trond Lundemo påpekade i vårt framtidssnack häromnumret, “på något sätt [är] en tankebox, en plats dit man går och koncentrerar sig på någonting och går in i en annan tidszon”. Att bara hänvisa till internet vore som att argumentera mot en separatutställning med Lee Lozano på Moderna genom att påpeka att alla bilder går att hitta via Google.
Dessutom är det mesta av det svenska filmarvet inte digitaliserat på långa vägar. Allt av Bergman finns väl att tillgå, men bara fem av Widerbergs filmer finns på dvd, så vitt jag kan se. Och han är ändå knappast någon ful ankunge i den svenska filmhistorien. I takt med att dvd-försäljningen minskar lär här krävas större filmpolitiska insatser. Tack och lov fortsätter Cinemateket sin stumfilmsgärning, med bland annat den fina filmatiseringen av Elin Wägners Norrtullsligan och en nyrestaurerad kopia av Gustaf Molanders återfunna komedi Polis Paulus’ påskasmäll. Jag tackar och bockar.
Cinemateket har visat film ur arkiven sedan 1964 och ska såklart fortsätta med det. Precis som andra museer ställs krav på besökarantal och nya Cinemateket är förstås ett försök att göra filmhistorien mer happening och publikvänlig. På gott och ont, som alltid. En kan förresten tycka att 1900-talets viktigaste konstform är värd all museal seriositet den kan få. En plats där de så gott som redan antikvariska cellulloidremsorna väcks till liv.
Marsprogrammet är för den delen inte alls så dumt, även om det bjuder på många repriser från gångna säsongers biorepertoar. Förhoppningsvis blir det mindre av den varan längre fram. Jag tycker också att det är helt rätt att satsa mer på samtal, filmcirklar, och så vidare.
Idag damp det ner ett pressmeddelande i inkorgen: “Catherine Deneuve till Cinematekets Actors Studio”. Vilket såklart är värt både hurrarop och applåder! Hoppas det blir många filminiterade samtal framöver, och att inte Stina Dabrowskis intervjuer blir ett slags Skavlan i Bio Victor.
