Farorna med syntetisk mat står på filmmenyn de kommande helgerna. På fredag får barnen sin moralkaka serverad i animerad 3D. Vi andra får hålla till godo med en nyttig fullkornsdokumentär nästa vecka. Men både Det regnar köttbullar – nästan lika rolig som den låter – och Food Inc bjuder på argument för mer hållbara matvanor.
Det regnar köttbullar hänger sig förvisso länge åt visuella guilty pleasures men visar också på ödeläggelsen efter att pannkakor stora som fotbollsplaner börjat falla från himlen. Mixtra inte tillsatser är budskapet.
Food Inc är inte oväntat mer saklig i sin bildanvändning. Den presenterar beklämmande bevis (high-fructose corn syrup!) för att den effektivitetshungriga matindustrin är livsfarlig, men kunde nästan lika gärna varit en radiodokumentär. Lustigt nog hör den hemma i en dokumentärgenre som brukar kallas just syntetisk – man tager vad man haver. Lite arkivmaterial, några talking heads och bilder mest som illustration.
Djurrättsalliansens avslöjande innan jul, om grisar som äter grisar, visar att bilder fortfarande kan ha betydelse. Men i Food Inc skymtar sekvensen där en lealös ko baxas upp på en gaffeltruck bara hastigt förbi. Det är så synd när dokumentärfilmare slarvar med råvarorna.
Jag har inte vågat se Vårt dagliga bröd men har förstått att den är exemplarisk i sammanhanget. Har ni fler exempel på filmer som funkar som veganaktivistisk aversionsterapi? För egen del var det Fassbinders Ett år med tretton månar från 1978 som gjorde tricket.
