I Anthony Manns sentimentala Moonlight serenade från 1954 får vi följa den kämpande trombonisten – och aspirerande arrangören – Glenn Miller. Redan tidigt i filmen blir han utkastad från en spelning på ett tjusigt hotell efter att ha försökt jazza till det lite för mycket.
Han är på jakt efter ett ”sound”. Som han förklarar för kärleken Helen: ”It’s hard to explain, but a band ought to have a sound all of its own, ought to have a personality.” Hon insisterar på att han ska förverkliga sina drömmar.
Till skillnad från de senaste årens våg av mer realistiskt poserande biopics, som i princip ändå följer samma dramaturgiska hjulspår, låtsas inte Moonlight serenade vara något annat än Glenn Millers liv som om det vore en Hollywoodfilm. Följaktligen har inte James Stewart legat sömnlös över att försöka få till, vad vet jag, exakt rätt putande trombonmun eller annan karakteristisk gest som han uppmärsammat på någon av alla de otaliga journalfilmer han (inte) studerat inför rollen. James Stewart spelar James Stewart, kort och gott.
Filmen är mindre psykologiskt porträtt och mer en hyllning till musiken – som livskraft och, i en scen, protestmedel. När Miller mot slutet av sitt unga liv tjänstgör som militärmusiker under andra världskriget får hans band under ett framträdande i England konkurrens bland ljudvågorna av stridslarm och flygplan – men utan att sluta spela. Som den där orkestern på Titanic fast ändå annorlunda.
Och hur gick det med soundet? Jo, när ledtrumpetisten skär upp läppen under repetitionerna får Glenn idén att ersätta honom med en klarinettist. Et voilà.
