Letar ni som jag efter dolda eller oavsiktliga budskap bland rekvisitan i filmscenografier? Inbillar ni er ibland också att det i själva verket är just den där detaljen trötta ögon missar som är filmens juvel? Belöningen för vår lojala uppmärksamhet.
Och därför närgranskar vi skafferier, bokhyllor och diskhoar. Detaljfetischismen har förstås underlättats av i tur och ordning video, dvd och avi. I biosalongen kan vi ju inte pausa eller spola tillbaka för att se vilket flingpaket som skymtade förbi på frukostbordet (övertydlig produktplacering är ingenting för oss).
När jag såg Flickan som lekte med elden fastnade jag först för den Slitz som stack ut från tidningshögen advokat Burman har vid sänggaveln. Han har alltså taskig kvinnosyn. När det senare i filmen är redaktionsmöte på Millennium dröjer sig kameran kvar vid några tidningar i förgrunden. Överst ett ex av Expo, det vill säga Millenniums verkliga förlaga. Alltså en hyllning till Stieg Larssons antirasistpublikation. Därefter är det Salander som går igenom posten och hittar ett ex av tidningen Kungfu. Ja, hon älskar martial arts.
Så långt allting solklart. Den tuffaste nöten är journalisten Mikael Blomkvist. Hans lägenhet är full av tidskrifter. Högvis. Bredvid huvudkudden ser jag ett nummer av Tidningen Vi. Inga konstigheter. Men är det inte ett ex av Magasinet Dyk jag ser på soffbordet? Vad betyder det? Och alla ni som gnäller om allt som försvinner i omvandlingsprocessen från bok till film, finns Magasinet Dyk med i romanen?
Uppdatering:
–Fredrik Strage tycker att filmen är för gemytlig och turistig.
–Patrik Andersson tycker att det är hyfsat effektivt men utan ”rafflande bildlösningar”.
–Hynek Pallas tycker det är lagom bra men ser i alla fall ”en genusanalys av samhället i lättsmält deckarform”.
–Annika Gustafsson är mest positiv, gillar Alfredssons krusidullfria regi och ser en samhällskritik från vänster.
