Jag har funderat lite på vad mitt stora problem med Slumdog millionaire är och mitt slutgiltiga svar är b, som i bruden. Det är inte det att jag är en obotlig oromantiker, har tvärtom gott om dokumenterad filmerfarenhet som visar på motsatsen. Men när den äldre (nåja) Jamal till slut finner sin Latika och hon bara är en, med Kerstin Gezelius ord, ”strålande vacker värdinna för – säg – olympiska spelen” får jag svårt att engagera mig. Ska försöka försonas med den pusselbiten av historien och se om filmen, men om jämförelsen ursäktas håller jag fortfarande på Mira Nairs Salaam Bombay!. Jan Söderqvist är mer eld och lågor.
Taken är förstås dödsföraktande opolitiskt korrekt och självklart störtlöjlig i sitt xenofobiska upplägg. En amerikansk, väldigt säkerhetsmedveten, farsa vill inte låta sin dotter åka till Paris (”Europe is dangerous!”) och när han ger med sig blir hon givetvis kidnappad typ direkt efter att ha landat på Charles de Gaulle. Av några albaner, och sedan ska hon naturligtvis auktioneras ut till några araber (”Euuurooooope!”). Taken är spännande likafullt, och går till val på sitt rättfärdiga hat: Traffickingskurkar? Kill ’em all! Det är förstås både obehagligt och effektivt, men framför allt skildrar filmen en farsas revansch. Kerstin Gezelius, än en gång: ”När allt är över och far och dotter återförenas har ingenting annat uppnåtts än att hon har blivit fetischen ’dotter’ åt sin pappa istället för fetischen ’oskuld’ åt en fet schejk.”
