Hollywoods hårigaste stjärna jämte Robin Williams har kommit ut med sina memoarer. I Me, Cheeta berättar världens äldsta och mest berömda schimpans om hur han rycktes bort från sin livsfarliga djungeltillvaro i Liberia för att via våldsamma dressyrläger istället hamna på orgiastiska poolpartyn i Hollywood.
Med en blick som vinner sin människokännedom genom en kombination av klassisk bildning (fråga inte hur en apa lyckats förvärva den) och artbaserat utanförskap dissekerar Cheeta hollywoodstjärnornas fåfänga maktkamper och parningsritualer. Sexsymbolen Johnny Weissmuller, som Cheeta har vid sin sida i de Tarzan-filmer som gjorde honom berömd, blir överöst med ömhetsbetygelser, medan Chaplin avfärdas som en pseudointellektuell smilfink.
På ålderns höst har Cheeta bevittnat hur djurrättsaktivisterna har organiserat sig i föreningen No Reel Apes, som vill ersätta de infångade aporna med datoranimerad päls. Cheeta är kluven. Givetvis är det viktigt med animal rights, men samtidigt: med animerade apor blir inte bara den komiska spetskompetensen lidande, dessutom förvägras världens alla schimpanser hoppet om att någon gång få uppleva alla de fantastiska saker Cheeta själv varit med om. Me, Cheeta är förvisso en kritisk branschsatir och en djurrättslig appell, men kanske framför allt en sorgesång över en drömfabrik som inte längre finns.
